800 dagar av nykterhet är en daglig kamp

Ni vet ju att jag är nykter. Idag så har jag varit nykter i 69120000 sekunder eller, för enkelhetens skull, i 800 dagar. Varje dag är en välsignelse. Och jag är så otroligt tacksam för livet. Nykterheten har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet. “I once heard a sober alcoholic say that drinking never made him happy, but it made him feel like he was going to be happy in about fifteen minutes. That was exactly it, and I couldn’t understand why the happiness never came, couldn’t see the flaw in my thinking, couldn’t see that alcohol kept me trapped in a world of illusion, procrastination, paralysis. I lived always in the future, never in the present. Next time, next time! Next time I drank it would be different, next time it would make me feel good again. And all my efforts were doomed, because already drinking hadn’t made me feel good in years.”
Heather King, Parched
Började min alkoholstinna karriär redan som trettionåring med häxblandingar, hembränt vin och hembränd sprit och sprit från lastbilarna på Statiol. Det är ett under att vi klarade oss från alkoholförgiftningar. På min artonårsdag så gick min morfar hastigt bort. Hela min värld rasade samman. Utbildade mig till bartender och flyttade hemifrån. Tentade av gymnasiet för att kunna jobba heltid för att betala hyran. Och att jobba som bartender var ju en enkel väg in i ännu en dimma av alkoholångor. Helgfestandet övergick i varje dag-festande. Det var så enkelt att vända en pava vin istället för att handskas med känslorna. Stängde av helt. Ingen fick prata med mig om morfar på två år. Vägrade besöka graven. På så sätt så kunde jag fortsätta att leva i förnekelse. Och dricka ännu mera vin. Vid tjugofyra, efter inspelningarna av Farmen, ökade konsumtionen av spirituosa i samband med att ångesten kröp djupare inpå själen. Drack mer än någonsin, vänner försvann och jag gjorde mig till åtlöje. Fick börja gå till en kurator. Första gången jag kom dit så ångade hela jag av sprit, och jag grät okontrollerat, nästintill hysteriskt. Vi började jobba med min ångest och gräva i mitt inre. Det var mycket tårar, ångest och förträngda känslor som dök upp. Men jag höll mig inte nykter. Var tvungen att döva allting som dök upp. Kuratorn tyckte ändock att jag var tillräckligt frisk för att sluta med mina besök. Så vi slutade ses, och jag fortsatte att dricka. Vid tjugofem så hände någonting katastrofalt. Ångesten höll på att ta mitt liv. En vanlig vardagskväll spårade ur något så frukutansvärt och jag försatte mig i en situation som kunde ha haft en helt annan utgång om jag hade träffat fel människa. Morgonen därpå fick jag ett samtal och en ordentlig tankeställare och insåg att mitt liv inte kunde fortsätta i samma riktning om jag ville fortsätta leva. Och det ville jag ju. Hur mycket ångest jag än må ha haft, och hur mycket motgångar jag må ha stött på, så är ändå livet det finaste som jag har fått uppleva. Jag tog ett beslut. Jag skulle förbli nykter. Det här var 800 dagar sen.
I 800 dagar har jag behövt möta varenda känsla, varenda motgång och varenda ångestattack i nyktert tillstånd. Har hela min uppväxt fått höra att jag är för känslig, att jag måste bli tuffare och att jag tar åt mig för lätt. Under dessa 800 dagar så har jag insett att jag är en högkänslig person, och att det inte är fel att vara sårbar, känslig eller ha nära till gråt. Jag har lärt mig att hjärtat inte kan explodera av känslor även fast det kan kännas så. Jag har lärt mig att jag ibland måste dra för gardinerna, stänga av alla ljud och sitta i mörkret och ta en paus, bara andas. Jag har lärt mig att jag inte är en sämre människa för att jag gråter. Och jag har lärt mig att jag överlever smärtan. Men varje dag av dessa 800 dagar har varit en kamp.
Och nu har någonting fruktansvärt hänt. Någon närstående har gått bort. Och innan dess så hamnade en vän till mig på sjukhus efter en svår bilolycka och vi lever i ovisshet om framtiden för denne. Och så har vi fått två tuffa cancerbesked. Och jag är nykter. Jag måste hantera det här nykter. Det absolut värsta att hantera just nu är begravningen. Varenda nerv inom mig gör motstånd. Morfars begravning var så fruktansvärt jobbig för mig. Jag minns den knappt. Allt är en dimma. Efter det så avstod jag från att gå på farmors så väl som farfars begravning för att det rev upp för mycket inom mig. Och då drack jag mig ändå genom känslorna. Nu behöver jag hantera det här i fullständig klarhet. Där jag känner varenda känsla, varenda nerv. Och trots att det har gått nio år sen min morfar, min hjälte, lämnade oss så gör det så fruktansvärt ont inom mig. När jag blundar så ser jag fortfarande hans livlösa kropp bredvid mig i sängen. Det river inom mig. Och jag är så arg. Jag är så arg för att han lämnade mig. Och jag är så ledsen över att sista gången som jag pratade med honom så blev jag arg på honom. Det går inte att glömma. Och jag vet inte hur jag ska kunna sitta där i kyrkan och kunna tänka på någonting annat än hur ont det fortfarande gör. Jag vet inte hur jag ska kunna vara ett fungerande stöd för någon. Vet inte hur jag ska kunna hantera att alla är ledsna och sörjande när varenda nerv inom mig virder på sig när andra gråter. Min första instinkt är att springa för livet när andra gråter (här tänker jag alltid på en bekant till mig som gav sin inneboende morötter en gång när inneboenden började gråta för att hon inte visste att hon skulle hantera det - jag är som hon med morötterna). 800 dagar som nykter, och fler ska det bli, men just nu är livet så överväldigande att jag helst av allt skulle vilja låsa in mig med en box tre apor, stänga ljuset ute och ligga i fosterställning på golvet tills allting försvinner. "When we meet real tragedy in life, we can react in two ways - either by losing hope and falling into self-destructive habits, or by using the challenge to find our inner strength." - Dalai Lama When we meet real tragedy in life, we can react in two ways - either by losing hope and falling into self-destructive habits, or by using the challenge to find our inner strength.
Read more at: http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/d/dalailama621067.html When we meet real tragedy in life, we can react in two ways - either by losing hope and falling into self-destructive habits, or by using the challenge to find our inner strength.
Read more at: http://www.brainyquote.com/quotes/authors/d/dalai_lama.html When we meet real tragedy in life, we can react in two ways - either by losing hope and falling into self-destructive habits, or by using the challenge to find our inner strength.
Read more at: http://www.brainyquote.com/quotes/authors/d/dalai_lama.html



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer