No one ever really dies.
Bubblar av känslor. På fredag både firar och sörjer jag. En dålig kombination har det visat sig vara de senaste tre åren men i år gör jag det med stil. Tack vare Thailand. Har Thailand att tacka för mycket. Klichéartat men ack så sant. Har även insett att jag alltid ger mer än vad jag får tillbaka vilket tenderar att smärta min själ. Kräver egentligen ingenting i gengäld för mina god gärningar men lite uppskattning skulle inte sitta fel. Det är sällan jag känner mig uppskattad. Och nu ger jag upp. Det är inte värt det. Åh, vad jag känner mig lycklig just nu. Ända in i själen.
For my English readers, use the translation function in the menu on the left side