Always alone never alone.
Det finns vänner och det finns vänner. Och i min värld är det mesta jävligt svart och vitt. När jag älskar någon (vän, karl, djur, skor, whatever) så gör jag det med HELA mitt hjärta. Jag vill liksom överösa dom med den kärleken jag känner, visa att jag förtjänar deras kärlek. Så antingen bryr jag mig alldeles för mycket (för oftast älskar jag andra mer än vad dom älskar mig så att säga) eller så bryr jag mig inte alls. Och det är så jävla jobbigt att gå från att älska en av sina närmaste vänner (det har hänt alldeles för många gånger, det är därför det är så jävla bra att älska materiella saker) till att inte bry sig alls. Inte så att jag känner hat och avsky utan mer så att jag rycker på axlarna åt hela situationen. Jag kan inte bara ge och ge och ge och aldrig få någonting i gengäld. Jag går sönder inombords då, tyvärr. Jag har dock börjat lära mig att leva med mig själv. Inte skämmas för den jag är. Inte dränka sorger i män och alkohol. Utan bara acceptera den jag faktiskt är. Jag kan inte göra alla människor nöjda jämt hur gärna jag än vill. Jag är min egen bästa vän.
For my English readers, use the translation function in the menu on the left side