Livet är så jävla oglamouröst just nu. Kanske mest för att mina vänner inte är likasinnade (jag älskar er ändå!). När jag är ledig en fredag så här så skulle det sitta fint med en champagnelunch, eller bara en enkel lunch med ett glas vin. Och den här staden, den gör mig deprimerad. Jag ÄR ämnad för någonting större, någonting mer än det här. Har ingenting emot att arbeta hårt för att få en bättre livsstil men var börjar man? Hur får man in den där foten alla pratar om?

Enda fördelen med mitt jobb är alla långa sovmorgonar och att jag får vara ledig lite här och var. Som nu. Är ledig från idag till och med söndag. Imorse när jag vaknade så var sängen alldeles underbar men bestämde mig ändå för att gå upp, tända alla ljus och göra våfflor. Nu sitter jag här mätt och belåten i soffan med en kopp kaffe och bara myser. Tittar ut genom fönstret och blir alldeles lycklig inombords av all snö. Nu är julen nära!

Min värsta mardröm har alltid varit borttappade kroppsdelar (läs: amputerade kroppsdelar) och det är fruktansvärt jobbigt i mitt yrke men jag har lärt mig att hantera det genom att försöka att inte titta i närheten av den ickebefintliga kroppsdelens ursprungsplats även om det betyder att jag inte kan titta rakt på personen när jag pratar med den (förlåt, förlåt, förlåt! Jag är inte otrevlig, jag undviker bara att kräkas på dig). Alexanders värsta mardröm är däremot en människa, Pernilla Wahlgren, och sedan han nämnde det har jag insett att det finns en människa som skrämmer mig mer än dom där borttappade kroppsdelarna. Min värsta mardröm är Per Morberg. Jag var rädd för honom redan i tidig ålder. Han var dum i Rederiet och han var jävlig elak i Vita Lögner. Gick i samma skola som hans barn och varje gång han dök upp i sina fiskarkläder i skolan så var jag tvungen att ta skydd i ett klassrum. Efter skoltiden försvann det liksom lite grann tills han började dyka upp överallt, i TV, i kokböcker, på vinflaskor, så har jag blivit påmind om det där. Och imorse kom det som en smäll i ansiktet när han postade nedanstående bild på Facebook. Kissade nästan i trosan. Vem blir inte rädd för den här bilden? Förlåt Per! Du kanske är världens trevligaste människa men jag vill inte möta dig i en mörk gränd. No hard feeling, okay?