Azure Urban Resort Residences
Hur kan man inte vilja bo här? Det finns gym, sportaktiviteter, spa, restauranger, barer, vågor så att man kan surfa, ja, allting du kan tänka dig att du behöver när du bor i paradiset. Azure Urban Resort Residences, här vill jag leva, här vill jag bo. Och kostnadsmässigt för en lägenhet är det inte dyrare än på min egen nuvarande adress, förutom att jag får så jävla mycket mer. Jag måste undersöka det här. Och framför allt kolla upp möjligheterna gällande arbete. Men det är definitivt en dröm just nu. Direkt när jag såg det här slog mitt hjärta dubbla slag.
 
 
“I want to get more comfortable being uncomfortable. I want to get more confident being uncertain. I don’t want to shrink back just because something isn’t easy. I want to push back, and make more room in the area between I can’t and I can.”
"Nu när jag väl har tid att gråta vill smärtan inte släppa taget. Jag har låtit den vila hos mig för länge, och nästan välkomnat den. Öppnat dörren, kokat té och långsamt strukit den över ryggen tills den har somnat lugnt. Den har nu byggt ett tryggt bo där inne, i djupet av min själ, och är inte ett dugg intresserad av att ge sig av. Den mår bra där, den får näring i form av mina tvivel och håller mig vaken med hjälp av mardrömmar om natten. Den viskar till mig att jag ska lugna mig, att det är såhär det ska vara.

Och jag har länge varit trygg i det. Att ha smärtan som min bästa vän. Men jag vill säga upp kontakten nu. Klyftan mellan oss har blivit för liten och jag är trött på att ha konstant besök. Jag tänker med smärtan. Agerar med smärtan. Vi två har blivit en och jag har fått nog. Det var därför jag bestämde mig. För att sörja. För att släppa ut. Det var då jag för första gången insåg hur hårt smärtan sitter fast i mig: när jag försökte släppa. Och jag kom till den fruktansvärda insikten att det inte gick. Att tårarna inte gick att gråta. Att smärtan inte längre bubblar under ytan, utan att den har byggt bo i min kärna.

Det var nog också då jag fick viljan tillbaka på riktigt. Innan ville jag släppa ut det, men förstod nog inte vad det innebar. Jag var inte riktigt redo att faktiskt ta tag i smärtan och sorgen, innan jag insåg att det inte gick. Det är märkligt det där. Hur det ibland kan vara så att så fort en valmöjlighet försvinner eller så fort vi nekas någonting, så är det det enda vi vill. Och hur det ofta är så att när allt annat ger upp, så får vi gnistan tillbaka. Viljestyrkan. Den där rösten i vårt huvud som säger: ”Res dig upp. Du är inte färdig än.” Den där rösten, som bara vi själva hör, men som är minst lika viktig som rösten som vi riktar till omvärlden. För att så länge den där rösten finns, så finns viljan också."

- Inifrån och ut


Hittade precis den här texten på Infrån och ut's blogg och den liksom greppade mitt hjärta, slog mig i magen och fick alla inälvor att vrida sig inombord. 

Jag vill verkligen lära mig att må bra. Den senaste tiden, speciellt det senaste året, har varit en ständig smärta. Som en kliande fistel.

Lär mig någon. Snälla, bara lär mig.

Morgonstund har guld i mund
 
Vilken underbar söndagsmorgon! Vaknade efter en god natts sömn och låg kvar och drog mig i soffan bara för att jag kunde, och för att sängen kändes alldeles himlarik. Väl uppe tog jag en välbehövligt dusch (jag längtar efter hösten så att jag slipper svettas om nätterna vilket är det värsta jag vet!) och gick och köpte en monterfrukost. Gjorde toast, kaffe och hällde upp en skål yoghurt. Och sedan dess har jag suttit och googlat på att köpa lägenhet utomlands. Tror jag har hittat mitt blivande hem. Men det lär vara en dröm (även om den nya lägenheten är billigare än min nuvarande) i några år till till dock.
 
Ikväll kommer Irina över. Vi har inte planerat vad vi ska göra än, men vad det än blir så blir det bra.