How the hell did this shit happen?
 
Det var länge sen jag kände riktig ren och skär lycka.
Det är någonting som tynger mig likt en elefant sittandes på bröstet, eller likt att dra en bil efter mig.
 
Känner mig nedstämd och ledsen. Vill för jämnan lägga mig i fosterställning på golvet, gråta och skrika och inte kliva upp.
 
Pratade om det här med Izla härom kvällen. Det här om att jag inte känner någon mening med livet. Jag kan för ingenting i världen förstå vad meningen med livet är just nu. Det är inte det att jag inte vill leva utan att jag förstår inte riktigt varför jag lever.
 
Det är inte det att jag inte tycker om mitt arbete (för det gör jag verkligen, och speciellt mina kollegor. Det är på något sätt rätt skönt att komma till jobbet, skratta med mina underbara kollegor och för en stund glömma omvärlden) men jag tycker inte om att arbeta. Tycker inte om känslan av att mitt liv är som ett hamsterhjul som snurrar om och om och om. Ska livet inte vara mer än så här? Mer än att arbeta fem dagar i veckan och vara alldeles för trött för att roa mig själv på min fritid. När ska livet bli roligt? Är livet aldrig roligt? Ska inte livet vara roligt?
 
 
Känner mig allt som oftast vilse och bortglömd. Oälskad. Ensam. Är väl medveten om att jag inte är det, verkligen inte, ni skulle bara träffa mina fina vänner så skulle ni förstå, men känslan.. Den där känslan har satt sig likt taggtråd runt mitt hjärta och vägrar att släppa.
 
Vill sälja min lägenhet och allting därtill, ta pengarna och se vart livet för mig, men var vill jag åka? Vad är det jag söker? Vad är det jag vill ha ut av livet? Vem vill jag vara? Vad vill jag göra?
 
Det känns som om att arbetet med Sandra 2.0 som jag och min psykolog påbörjade har hamnat på is, och att jag inte kan hitta tillbaka.
 
 
 
Kan Du inte berätta vad Din mening med livet är? Vad är viktigt för just Dig i livet?
I live without regrets. There are certain things I have done, mistakes that I made, that I would change, but I don't regret them at all, because I've learnt from them.
 
Låg däckad hela dagen igår. Det började på natten mellan torsdag och fredag. Det, ursäkta ordvalet, rent ut sagt sprutade ur mig hela natten och morgonen. Vid lunchtid kom feber. Sov mest hela dagen till och från. Mot kvällen kunde jag åtminstone äta trots magknip. Nu är febern borta, och jag kan fortfarande äta trots magknip. Däremot gör munnen så fruktansvärt ont att jag har vaknat till och från i natt av smärtan så känner mig fortfarande helt sänkt, men vid gott mod. Att slippa rusa in och ut från toaletten gör att jag kan genomlida smärtan i munnen. Har återbesök på tisdag och hoppas att det här släppt till dess. Har så låg smärttröskel att jag blir helt sänkt av att ha ont. Vare sig det är i munnen, huvudet eller magen. Har sällan ont i magen och huvudet så det blir oftast värre när jag väl har det, tyvärr.
 
Har sedan igår kväll plöjt igenom Oprah's dokumentärserie om Lindsay Lohan. Har alltid tyckt att Lindsay verkar vara en härlig människa trots snedsteg och den här dokumentären skildrar verkligen en framgångsrik tjej som tampas med demoner. Det är någonting med den här dokumentären som tar sig hela vägen in i mitt hjärta, som liksom talar till mig. Och vilken tjej hon är! Vilken stark tjej hon är! Hon är en sann inspirationskälla på många sätt.
 
Fick nyligen reda på att det är släktkalas idag men i vanlig ordning så kom min inbjudan bort på Posten. Hade ju kanske inte varit fit for fight att deltaga men likväl vore det ju trevligt att känna att man är välkommen, och att man tillhör släkten.
Att så lite kan göra så mycket


Igår efter jobbet så åkte jag hem och svirade om för en middag på Styrbjörn med Alexander och Izla. Åt efterrätt till förrätt. Ibland så är det härligt attvara vuxen. Maten smakade bra men ölen var alldeles fantastisk! Efter så gick vi till Hotellet och drack ännu en öl. Perfekt kväll. Är glad att jag trotsade demonerna och bestämde mig för att följa med ut och äta. 


Idag vaknade jag och mötte sedan direkt upp Izla för lunch på Milano. Och ikväll äter vi middag och dricker finöl.