Suicide is man's way of telling God, 'You can't fire me - I quit.'
Precis vaknat efter tio timmars sömn(!) och jag är inte mer utvilad än när jag somnade. Det här börjar bli väldigt tröttsamt, men det hjälper antagligen inte att gnälla. Gräset är alltid grönare på andra sidan.
 
Minns precis vad jag drömde i natt. Drömde att vi firade att vi hade slutat skolan (vi var i dagens ålder, form och färg till utseende, dvs. närmare trettio än tjugo men i drömmen var ju ungdomar), och alla var på Torekällberget och i skogen. Alla var fulla och lyckliga. Musiken flödade. Epatraktorerna skjutsade alla. Jag var tillsammans med en flamma från högstadiet (åh, vad han var snygg!). När festen var slut på morgonkvisten och solen gick upp så promenerade vi därifrån allesammans. Och där, vid ett staket, stod J med familj uppradade. Alla utom M. Alla familjemedlemmar hade stora fluffiga änglavingar på sig. Med ett kamerateam framför. Dom spelade in en dokumentär om hur livet har fortlöpt utan M och hur deras känslor var att inte M fanns där med oss. I skogen, skrattandes och dansandes. Men det jag minns tydligast var att på sidan, med änglavingar på, stod en ung kille som skulle spela M i livet och han var på pricken lik. Det var som om att träffa M igen. Och jag minns att jag tittade på A (J's fina, fina mamma) och känslan av hennes styrka slog mig. Den vandrade rakt igenom min själ. Och sen började jag att gråta. Vi alla kommer att uppleva dödsfall i våra liv, men ingen, ingen, bör få uppleva att överleva sitt eget barn.
 
Vi var inte kompisar, jag och M, men vi var klasskamrater. På två skolor. Och han var en så fin kille. Så varm. Jag minns honom med glädje.
 
Den 10 september är internationella suicidpreventiva dagen. Då tänds ljus för varje person som året innan tog sitt liv. I år tänds 1531 stycken. Det är sex gånger fler än vad som dog i trafiken samma år. Och ändå så får suicidpreventionsforskning knappt några pengar jämfört med trafiksäkerhetsforskning. På suicidzero kan du donera eller köpa armband där pengarna går just till det här. Och den 10 oktober så är det mental health run på Djurgården. #suicidezero
 
Nu blev den här morgonen väldigt djup, men drömmen satte sig verkligen i själen. Det känns fortfarande lika levande som den gjorde i natt. Kan jag inte skaka av mig känslan så kommer den här dagen att bli tung.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress