Could you break my fall?
 
Julen försvann lika snabbt som den kom. Startade den på bästa möjliga sätt med ett träningspass.
 
Sitter här med ett glas vin. Ett glas alkoholfritt vin. Och det enda jag önskar är att det var riktigt vin. Att det var vin som kunde fylla mig till bredden för att glömma mina sorger och besvär.
För många är julafton en dag av glädje, kärlek, gemenskap och framför allt en dag av glädje. För mig är den ingenting av det. Julafton är endast en påminnelse om den saknaden jag bär på, och den ångesten och ensamheten som jag känner.
Hela mitt Facebook-flöde är fyllt med glada julhälsningar och bilder på leende familjer som firar jul från morgon till kväll. Dessa bilder är som en käftsmäll. En efter en.
 
Det finns ingen värre känsla än att vara ensam på julafton. Det är den mest ensamma känslan jag vet. Och den mest tunga känslan att bära. Att veta att alla är med sina familjer; umgås, skrattar och fyller på energidepåerna medan jag sitter här, i soffan, ensam. Att inte ha några syskon att kramas med, eller varken någon mamma eller pappa att prata om livet med, det tär på hjärtat. Speciellt på en dag som handlar om precis det, om familjen. En vacker dag så får jag förhoppningsvis en egen familj att dela julafton med, och då kanske jag blir den där lilla flickan även på julafton.
Dagen för dopparedan


Morgonens pass var inte att leka med. Sov fem timmar, klev in pigg och full med energi, och sen.. Sen hände det här passet. Har mått illa till nu. Det vill säga tre och en halv timma efter passet. Och det tog fyrtiofem(!) minuter att få i mig frukosten bestående av en burk kvarg och två ägg. Fyrtiofem! Då vet en att passet var jobbigt. Kom i mål på 37:20. Inte helt nöjd med tiden med tanke på att sju-åtta första varven gick bra och dom sista tre var för jävliga. Hade kanske kunnat trycka på lite extra i slutet för att få en bättre tid med var helt svimfärdig väl i mål. Snart har jag förträngt hur jobbigt det faktiskt var och kan börja tycka att det var ett riktigt bra pass. Snart. Är inte riktigt där än. 

Sista arbetsdagen innan lite julledigt. Rivstartar ledigheten med uppesittarkväll. 
En anledning att resa oftare
 
Handväska // Plånbok // Resväska
 
Såg den här resväskan och fick sådan lust att packa den, sätta på mig outfiten ovan och köra i illfart till Arlanda för att flyga land och rike för att besöka människor som jag saknar världen runt. Och speciellt England och Sophie. Min fina, fina, fina människa som bor alldeles för långt borta. Hon fattas mig. Ni alla fattas mig. Men åter till väskan, WOW. Vill aldrig resa med någonting annat.
 
 
Ps. All intäkter från försäljningen av tishan går till UNICEF. Hur bra? Ds.