Could you break my fall?
 
Julen försvann lika snabbt som den kom. Startade den på bästa möjliga sätt med ett träningspass.
 
Sitter här med ett glas vin. Ett glas alkoholfritt vin. Och det enda jag önskar är att det var riktigt vin. Att det var vin som kunde fylla mig till bredden för att glömma mina sorger och besvär.
För många är julafton en dag av glädje, kärlek, gemenskap och framför allt en dag av glädje. För mig är den ingenting av det. Julafton är endast en påminnelse om den saknaden jag bär på, och den ångesten och ensamheten som jag känner.
Hela mitt Facebook-flöde är fyllt med glada julhälsningar och bilder på leende familjer som firar jul från morgon till kväll. Dessa bilder är som en käftsmäll. En efter en.
 
Det finns ingen värre känsla än att vara ensam på julafton. Det är den mest ensamma känslan jag vet. Och den mest tunga känslan att bära. Att veta att alla är med sina familjer; umgås, skrattar och fyller på energidepåerna medan jag sitter här, i soffan, ensam. Att inte ha några syskon att kramas med, eller varken någon mamma eller pappa att prata om livet med, det tär på hjärtat. Speciellt på en dag som handlar om precis det, om familjen. En vacker dag så får jag förhoppningsvis en egen familj att dela julafton med, och då kanske jag blir den där lilla flickan även på julafton.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress