I was living a dream believing things that just ain't true. I can't believe I ever believed in you. You had me chasing fool's gold.
 
Tog sovmorgon. Igen. Min kropp bär inte mig just nu och det är så fruktansvärt frustrerande. Jag vill priorietera träningen framför allting annat för det är ingenting annat som är lika viktigt för mig; som får mig att må lika bra, men om jag tränar dagarna då jag knappt orkar dra av mig täcket för att det känns som om att täcket är för tungt så orkar jag inte vara tipptopp i gruvan, och det är ju trots allt (även om jag önskar att det inte var så) ännu viktigare; det är ju mitt levebröd. Och utan mitt levebröd så har jag i sin tur inte råd att träna. Mormor däremot, hon är bara glad hon, att jag inte tränar lika mycket. Hon tycker nämligen att jag tränar för mycket. Och ja, jag skulle kanske kunna pressa mig genom dagarna och tvinga mig till träningen men då är risken att jag kommer tappa motivationen helt. Försöker fokusera på saker som är roliga och prata med människor som ger mig energi (har har jag turen att ha en så jävla härlig och bra chef som alltid lyfter upp en och får en att må bra) istället och hoppas på att jag ska bli som vanligt igen.
 
Startade morgonen med att gråta till The Bachelor. Jag gråter tamefan till allting på TV. Jag gråter sällan på riktigt. Kan inte minnas sist som jag blev ledsen för någonting och grät över det, men till TV:n, då gråter jag till allt. Och ibland kan jag bröja gråta så där hysteriskt, och det gjorde jag idag. Det är som om att TV:n är som en "trigger" och när jag väl har börjat gråta så kan jag bara inte sluta. Exet kexet brukade skratta åt mig när jag drog igång, men å andra sidan så är det ju rätt skönt att gråta, trots att det inte finns en egentlig anledning. Det enda som jag är ledsen över är att jag missar träningen just nu.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress