En del av gänget på kick off på Utö

Jag tycker inte om att skryta och jag är så himla rädd för att det bara är en fas, men fa-an vad jag älskar mina kollegor. Det känns inte som om att vi har jobbat ihop i bara tre månader utan det känns som om att vi har känt varandra i en oändlighet. Har aldrig skrattat så här mycket med kollegor innan. Har aldrig upplevt känslan att det är jobbigt att gå upp på morgonen men det är inte jobbigt att gå till jobbet. Jag liksom längtar till jobbet. Knappt så att jag vill gå hem på eftermiddagen. Känns lite som om att jag äntligen har hittat hem. Men det mest fantastiska på min arbetsplats är att alla får vara precis som dom är. Jag har ofta känt att jag måste förminska min personlighet kring andra människor, och speciellt bland nya människor och på en ny arbetsplats, men inte här. Här skrattar vi med varandra, inte åt. Och på min avdelning så lyfter vi varandra, applåderar åt varandra och hjälps åt. Ingen drar ett ensamt strå till stacken. Efter tre månader så tycker vi om varandra så mycket att vi inte får nog av varandra på vardagarna utan gärna hänger på fritiden. Härom veckan var vi på kräftskiva tillsammans. Idag var vi på AW.

Och vilken fantastisk dag det har varit (trots blodprov!).
En av våra kollegor slutade idag så tretton av oss bestämde oss för att gå ut och äta lunch på Hjärtat. Dra mig baklänges vilken korv. Den snackar man inte bort! Vi satt nästan i knät på varandra, men det gör liksom ingenting. Och efter jobbet så gick vi ut och drack öl. Där mellan har vi skrattat så att vi kissar på oss. Vilket vi i och för sig gör varje dag. Det är ynnest att få jobba med mina kollegor.

Jag var bara tvungen att berätta att jag är så glad, så lycklig, över att ha hamnat där jag har hamnat men dom kollegorna som jag har. Speciellt eftersom jag har varit lite gnällig här den senaste tiden. Är egentligen inte gnällig utav mig.
Önskar att alla kunde känna samma glädje över att gå till jobbet som jag gör.

I vanliga fall så äter jag ägg till frukost men eftersom jag ska lämna blodprov för andra gången den här veckan, och eftersom jag hatar nålar mest i hela världen, så tänkte jag unna mig själv någonting godare för att muntra upp mig själv. Yoghurt med Blueberrys egna hallonsås och nötter, håll i hatten! Hallonsåsen är ingenting som man skämtar bort. Har ni inte testat, testa! Lätt beroendeframkallande.

Jag vet att det bara är för mig att vänja mig med att lämna blodprov eftersom jag kommer att få göra det livet ut, men två gånger på en vecka är inte trevligt. Jag vet också att jag måste lämna så mycket blod som behövs för att ta reda på vad det är för fel på min kropp för nu är det inte roligt längre. Jag går på sparlåga med ömma muskler och en oändlig trötthet. Men, en dag ska vi nog kunna ordna upp även den här kroppen. Tycker bara lite extra synd om mig som måste lämna blod två gånger på en vecka.

MEN, idag är det fredag. AW och sen tacofredag med min granne. Livet är ju rätt fint ändå.

Får ofta hör att ni vill läsa mer om mina dejter. Tänkte att jag skulle berätta om en av de värsta dejterna som jag har varit med om. Förutom han som fick en allergisk reaktion på maten och jag blev glad för att jag trodde att han skulle gå hem, men tji fick jag.

Först så vill jag börja med att säga att jag är rätt gammalmodig av mig. Tycker att mannen ska betala på första dejten. Vet att folk sliter sig i håret redan nu så därför tänker jag inte gå närmare in på varför jag anser att jag är gammalmodig.

Vi träffades på Happy Pancake. Efter att ha pratat ett tag så bestämde vi oss naturligtvis för att ses. Vi skulle äta middag på Mira Mar (dit jag släpar alla mina dejter).
Redan från början så tyckte jag att det kändes krystat. Samtalet flöt liksom inte på som jag hade önskat, men måste väl säga att det var hyfsat trevligt ändå. Jag gillar ju att hålla låda så på mig går det sällan nöd. När vi skulle runda av kvällen så betalade så klart inte utan vi splittade. Berättade det för mina vänner så envisades med att jag inte kunde rata honom för en sån banal sak som att inte betala på första dejten. Efter påtryckningar från mina vänner så bestämde jag mig för att ge det en andra chans, och här börjar det..

Vi har bestämt att vi ska laga middag hemma hos mig. Vi möts på stationen och går till matbutiken. Jag får bära korgen. Vi plockar ihop varorna vi ska ha till vår tacos. Jag får bära korgen med alla varorna i. Vi går och ska betala. Jag får betala med resonemanget att han betalar vinet. Okej, låter ju rimligt. Efter att jag har betalat så får jag bära kassen. På Systemet så väjer han vin. Utan att fråga vilket vin som jag skulle uppskatta. Vinet som han väljer är ju betydligt billigare än maten. När han har betalat vinet så stoppar han ner vinet i påsen som jag bär. SOM JAG BÄR! Han erbjuder sig inte ens att ta kassen. Så jag får bära kassen hela vägen hem. Här har ju jag gett upp allt hopp om den här karln som finns. Till och med Alexander bär kassen när vi handlar. Utan att ens blinka. När maten var klar så slog vi på en film till maten. Det var så stelt att det hade varit trevligare att äta taggtråd än att sitta där. När maten är uppäten så sätter jag mig i soffan i andra änden. Lite för att make a statement. Tänker att han kanske hajar vinken då. Han gick på toaletten så passade på att bädda in mig i en filt. Och då händer det när han kommer ut från toaletten, han sätter sig nästan i mitt knä och lägger armen om mig. Jag tappar hakan helt. Hur kan han ha misstolkat mina signaler? Hur kan han uppleva det här som en trevligt dejt? Bestämmer mig för att smidigt säga att jag måste gå och sova. Han beter sig som om att han tror att han ska få sova kvar så skyndar mig att säga att tåget går om tio minuter och att han bör gå på en gång för att hinna med tåget.

Behöver jag nämna att vi aldrig har hörts vid efter den kvällen?