But I know I have a fickle heart and a bitterness, and a wandering eye, and a heaviness in my head,
 
"But from time to time, I can’t help but wonder how you are. If your corner of the world is treating you right; if your happy days outnumber the bad. I do not miss you anymore… But I hope you know I remember.
 
Ibland är jag för nyfiken för mitt bästa, och oftast så får det trycket över bröstet att öka. Precis som nu.
Jag minns varenda sömnlös natt, alla tårar, all svartsjuka och alla bråk. Jag minns alla nätter som sängen fylldes av urin och jag minns varenda gång som jag fick skäll för någonting som jag själv inte åsamkat. Jag minns stryptaget och jag minns hur jag blev hotad till livet. Jag minns alla gånger som jag förhandlade med mig själv. Häromdagen fick jag vinden i ögat trots att jag hade solglasögon så att tårarna började rinna, då mindes jag alla gånger som jag grät bakom mina solglasögon när jag promenerade till jobbet för att natten hade varit skakig och ångestfylld med skrik och bråk. Minnet är selektivt, och jag tvivlar inte på att det fanns några fina stunder, men det är inte dom fina stunderna som jag minns. Det är inte dom stunderna som har etsat sig fast i mitt minne och på min näthinna.
 
Jag vet ju att det här är en del av mitt förflutna som har format mig till den jag är idag men ibland så kommer det förflutna ifatt mig och jag måste kippa efter andan. Ibland är det som om att springa ett lopp med mig själv där mållinjen alltid flyttas fram när jag börjar närma mig den. Kommer aldrig över linjen till andra sidan. Jag vet också att det är det som stärker mig, som får mig att kämpa för att alltid vara mitt bästa jag, men ibland är det bara så utmattande, och så himla, himla sorgligt, för samtidigt som jag vet att det förflutna har stärkt mig så är jag rädd att det har gjort mig för stark. Att jag aldrig kommer att kunna träffa någon som kan tävla med mig mot mig sjäv. Någon som inte är rädd för att kämpa för att öppna de igenbommade portarna till mitt inre. Det förflutna har lärt mig att jag hellre är själv än behöva uppleva det på nytt. Jag är inte längre rädd för att vara ensam.
 
Jag vet inte hur jag någonsin ska våga öppna mig igen, men jag vet åtminstone att jag är lyckligare nu. Jag är fri, jag är lycklig och jag mår bra. Kanske lite för bra faktiskt. Men ibland så sköljer det över mig, smärtan, ångesten och minnena, men ur allting ont så kommer någonting gott.
 

 

 

 

.. Och du, jag hoppas verkligen att du behandlar henne med kärlek, ödmjukhet och respekt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress