I don't love you, but I don't hate you anymore
 
 
Min dejt igår blev.. inställd. Kan ju inte säga att jag är förvånad. När kvällen kom så kände jag att jag behövde hämta andan och samla mina tankar. Inte bara för att dejten blev inställd utan mer allmänt. Ibland behöver jag stanna upp, ta djupa andetag och smaka på luften. Känna luften dra igenom lungorna. Ibland behöver jag ta ett djupt andetag för att känna att livet går vidare, går framåt. Det gör jag bäst på ett rofyllt ställe. Jag har en handfull av ställen där jag kan göra detta. Kyrkogården är en av dessa platser så igår trotsade jag regnet och åkte till kyrkogården. Kände regnet droppa mot ansiktet medan jag fokuserade på att känna luften dras in genom lungorna.
 
 
Och idag så kom jag hem. Upplyft av härliga samtal, mycket skratt och en arbetsplats som fyller mig med mer energi än den tar. Jag åkte dit med ett leende och kom hem till ett leende. Tills jag öppnade brevlådan. Såg en handstil som direkt fick varenda nerv i kroppen att vrida sig. Jag visste att vad som än låg därinne så var det inte någonting som jag vill skåda. Och mycket riktigt, det var det inte. Jag förstår verkligen inte varför personen inte kan låta mig vara. Bara. Låta. Mig. Vara. Ifred.
 
It’s okay to say no. It’s okay to say no to someone you love. It’s okay to say no to a friend. It’s okay to say no to a parent or child. It’s okay to say no to a job or relationship. It’s okay to say no to sexual advances. Even if it hurts someone’s feelings, even if you disappoint people, even if you’re judged and ostracized — it’s okay to say no to anything and anyone that causes you pain or makes you uncomfortable. You’re allowed to put yourself first. You’re allowed to set limits and boundaries. And you deserve to make your happiness and wellbeing a priority. You definitely don’t have to compromise yourself for the sake of making other people happy. You have to take care of yourself, and if that means saying no, it’s more than okay.
 
Förstår inte poängen med alla dessa meningslösa och sårande försök att skapa någon form av kontakt. Jag kommer aldrig att svara. Brevet fick mig att bryta ihop men mer än så kommer jag aldrig någonsin att ge.
Nu har jag spenderat kvällen med att gråta, pratat med bästis och levererat en sanning till någon som lever i förnekelse. Kan ha varit det värsta samtalet som jag har haft men någonstans så känner jag att jag inte längre kan vara tyst. Det finns ingenting som gör mer ont än att höra "är du säker på att det var elakt?", "det krävs två för att vara osams" och "jag vet att det har gått för lång tid för att något ska förändras". Det finns ingenting som gör mer ont än någon som inte vill lyssna men som heller inte vill inse att det alltid finns två sidor på ett mynt. Det är så otroligt smärtsamt att mina känslor ska förminskas för att inte såra någon annans. Den här gången har jag ändå konkreta bevis på att handlingen inte var ett misstag utan en repetitiv handling, ett beetende. Har precis tagit en lång dusch så nu tänker jag spendera kvällen i fosterställning i mörkret och gråta ut dom sista tårarna, svära dom sista svordomarna och låta ilskan skölja över mig innan jag borstar av mig det här som så många gånger förr, reser mig upp och går vidare. Ikväll är livet ingen dans på rosor, men imorgon är en ny dag där förhoppningsvis solen skiner lite starkare. 
 
You don’t ever have to feel guilty about removing toxic people from your life. It doesn’t matter whether someone is a relative, romantic interest, employer, childhood friend, or a new acquaintance — you don’t have to make room for people who cause you pain or make you feel small. It’s one thing if a person owns up to their behavior and makes an effort to change. But if a person disregards your feelings, ignores your boundaries, and continues to treat you in a harmful way, they need to go.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress