Det är någonting förlösande med att gråta, som om att gråta ger mig mer styrka att fortsätta
Hej kompisar!
Förlåt för min frånvaro! Jag lever, men känns ibland som om att det är med nöd och näppe. Livet på en pinne.
Så mycket har hänt sen sist samtidigt som ingenting har hänt - är inte det konstigt så säg? Någonting som jag har lärt mig är att mina människor finns där för att dom faktiskt vill. Att det inte är på "låtsas". Små gester som är så genuina, små för dom, men stora för mig. För första gången så känner jag tillit till att människor finns där för mig.
Jag kan inte öppet och ärligt berätta om vad som skett, för det berör inte bara mig, men hela det här året har varit så dränerade. Jag är mentalt trött. Helt slut. Som en gammal urvriden trasa. Men samtidigt som det här året har varit dränerade så har det varit ett av de mest lärorika åren som jag har upplevt. Stundom vill jag bara lägga mig ned och ge upp, men samtidigt så vill jag se var den här resan tar mig så jag gråter en skvätt, borstar av mig och fortsätter. Det är någonting förlösande med att gråta, som om att gråta ger mig mer styrka att fortsätta.
Men jag mår bra. SÅ BRA. Jag har bara väldigt nära till mina känslor, och skäms heller inte för att vara öppen med det. Jag tror att vi alla blir överväldigade av livet stundom, men det handlar alltid om hur man väljer att hantera det. Jag ger också alltid hela mig själv i allt jag gör, och det är därför jag har lyckats ta mig så här långt i livet, och längre ska jag, men det ger mig också en större känslomässig berg- och dalbana av känslor som strömmar genom mig. Och jag skulle aldrig klara den här resan utan mina människor. Jag har fått någon form av nykärlek för vänskap. Det är inte det att jag någonsin har slutat att älska min vänner, men det känns som om jag har fått en annan förståelse för varför vänskap finns, och vad vänskap kan innebära. Åh, så jag älskar mina människor.
Men rent konkret då, vad har hänt den senaste tiden? Karriären blommar. Lägenheten i Oxelösund blev såld häromdagen. Möblerna lika så. Så nu är det bara att hämta det sista, och flyttstäda lägenheten. Sen kan jag stänga dörren till det kapitlet. Det betyder också att jag kan vara helhjärtat i Karlstad, att jag kan ge Karlstad en ärlig chans. Jag har kikat på att köpa ett sommarhus där jag kan sola naken och gå barfota, dricka kaffet och blicka över vattnet, men samtidigt har jag fått för mig att jag behöver köpa en egen ö, så nu tittar jag på möjligheter att köpa en ö.
Så närmsta veckorna kommer vara intensiva med att behöva pendla Karlstad-Oxelösund, och om gränsen öppnar, även Norge i jobbet, tills nycklarna till lägenheten över överlämnade, så tänker rent spontant att jag säkerligen kommer lysa med min frånvaro ett tag till, men sen tänker jag att vi kör igen? Jag saknar er! Jag saknar min hejarklack här inne! Och jag saknar att få ventilera livet med er.
Tänk ändå att jag (bara) är 31 år, och har kommit så här längt i livet? Tänk om 20 åriga jag visste att vi skulle lyckas så här bra i livet; hon hade gjort volter med pompoms och skrikit glädjetjut. När man är mitt i livet så är det så lätt att glömma den resan som man faktiskt har gjort för att komma dit man är.
Ta hand om er! Vi hörs snart igen. Det lovar jag.
For my English readers, use the translation function in the menu on the left side