A monster like me

Spenderade kvällen med Seth Rydell igår. Vaknade och startade dagen med att träffa tantaluran. Därefter rakt ner i gruvan och sedan fika med Alexander. Och nu ligger jag i soffan och funderar innan jag ska iväg igen. Vi har pratat rätt mycket den senaste tiden, Alexander och jag. Kan inte släppa tanken av besvikelse. Andra människors beteende gör mig allt som oftare besviken. Är väl medveten att jag inte är lätt att leva med. Är en känslomässig berg- och dalbana, men jag älskar allt som oftast mer och starkare än vad andra gör. Och när jag väl älskar någon så finns det ingenting som jag inte skulle göra för den personen, och jag är den personen lojal till graven. Är väl medveten om att det är så mycket lättare att påpeka andras brister än att inse sina egna, men det senaste året så tycker jag ändock att jag har arbetat på rätt bra med mig själv. Känner mig som en annan person (hur klyschigt det än må låta) och det kanske är här min besvikelse ligger? Att jag känner mig så förändrad men att ingenting annat är förändrat? Alexander och jag pratade om hur vi hellre lever ensamma än i sällskap av människor som gör en besviken. Det finns två tydliga exempel på just det här i mitt liv. Ena är en kompis jag hade, som jag älskade över allting annat och som jag bokstavligt skulle ta en kula för. Det kändes dock aldrig som om att kärleken var ömsesidig och på lika villkor. Det var alltid jag som hörde av mig. Frågade om vi skulle göra saker, eller om dagen hade varit bra. När vi väl såg så hade vi alltid riktigt roligt och denna personen stod verkligen vid min sida i vått som torrt. Till slut så ledsnade jag på att telefonen gick åt ett håll. I flera år så hade telefonen bara gått åt ett håll. En dag bestämde jag mig för att se hur lång tid det skulle ta för denna att sakna mig och för denna att faktiskt höra av sig. Det var ett år sedan. Telefonen har fortfarande inte ringt. Det andra är ett dilemma för mig. Vi har känt varandra alldeles för länge. Så länge jag kan minnas. Och det är det som gör det så svårt. Jag älskar den här personen så att det gör ont, men att aldrig riktigt få känna mig som en del av dennes liv, och få känna mig ömsesidigt älskad är så himla svårt. Blir, som ett exempel, aldrig medbjuden på saker. Här är dilemmat, ska jag stanna och forsätta känna mig besviken eller ska jag bara vända mig om och gå? Till saken hör att jag blir sällan arg på människor. Jag blir besviken, och ledsen, och.. sårad, men aldrig arg. I samma stund som jag väljer att vända och gå så blir mina känslor likgiltiga för denna människa. Och ibland så är den känslan nästan mer oumbärlig än att faktiskt vara besviken. Ska en tvåsiffrig vänskap vara över för att jag känner mig besviken? Är den förlusten värd att ta? Är det här en människa som jag kan leva utan, som jag klrar av att möta på gatan utan att hälsa? I och med att jag känner så tänker jag så mycket. Vissa dagar så kan jag känna mig alldeles matt av mina egna tankar. Och när tankarna väl har börjat snurra så blir virveln bara större och större och större. Tills jag somnar av utmattning. Det känns nästan som en dålig fylla där en matar kroppen med alkoholhaltig dryck tills en stupar. Själv matar jag känslorna med tankar som börjar snurra tills jag blir yr och måste sova för att ladda ur och om.En ny upplevelse som jag däremot upplever är att ju lyckligare och ju mer välmående jag blir, ju känsligare blir jag. Och småsaker blir större än förr. Vet inte riktigt var jag ville komma med det här, men jag bara behöver få ur mig det. Det kanske inte märks att jag blir det ledsen, men jag blir väldigt ledsen. Väldigt ofta. Och jag vet inte om det är så att andra gör mig ledsen med flit eller att dom kanske inte förstår bättre?



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229