Är min tid mindre värdefull bara för att jag är singel och barnlös?

Klänning från Brave Soul, härifrån (adlink) // Klackar, Skopunkten
(bästa klackarna som jag äger, har två par exakt likadana för att dom är så sköna)


Dagen igår var så härlig!

Arbetsdagen flöt på. Det bara.. flöt. Ingen stress, ingenting. Ångest från helgen har hängt kvar men igår var den mer som ett moln över huvudet än en känsla i magen. Den liksom lättar.

Efter jobbet så åkte jag hem och åt en matlåda och hade fått mitt nya betalkort. Älskar förpackningar som är fina. Här var det ett kuvert med fluffig filt i. Så fint. Och kortet då? Så nöjd alltså.



Efter att ha blivit exalterad av denna leverasen så kastade jag i mig en matlåda och svidande sedan om till träningskläder för en timma cardio.

Efter en svettig timma på gymmet så kom min bästa kompis A och mötte upp mig. SOM JAG HAR SAKNAT HONOM. Var liksom förväntansfull hela dagen för att jag visste att jag skulle få träffa honom. Har aldrig hänt förut. Inte så här som idag. Klart att jag saknar honom när vi inte ses, men idag var annorlunda. Var bara så lycklig över att få träffa honom. Och kanske för att det är så få personer som förstår mig som han gör. Jag kan liksom säga precis vad jag känner eller tycker om precis allt och han räds inte för att göra detsamma.
Det var så skönt att sitta där och prata om allt och ingenting, och att få ventilera om den där ångesten från i söndags. Efter att ha pratat om det så tror jag att jag vet vad den grundar sig i nu och det i sig är en lättnad, att liksom ha en förståelse för sin egen kropp och dess reaktioner.

Och det är så skönt att prata relationer med honom för att han förstår. Jag behöver inte vara rädd för att använda fel ord som någon tar illa vid sig av och jag vet att även om han inte håller med mig så lyssnar han, reflekterar och diskuterar utan att vara nedlåtande. Vi accepterar varandras olikheter. Vi har en form av acceptans för varandra som jag sällan upplever med andra människor.

Har i flera veckor gått och funderat på att jag är så otroligt trött på att anpassa mig. Så. Otroligt. Trött. Att alltid vara den som får "ge med mig". Det är som om att bara för att jag är singel och barnlös så har jag ingenting bättre för mig, inga tider att passa. Bara för att jag är singel och barnlös så kan jag omöjligen förstå hur svårt det är att få tiden att gå ihop. Lite som om att min tid är mindre värdefull bara för att jag är singel och barnlös.
Så här är det, om jag hade velat ha barn så hade jag kunnat ha barn. Det kostar inte många tusenlappar att skaffa ett barn. Det är bara en korttransaktion och brev på Posten. Svårare än så är det inte. Men jag vill inte. Jag är på en plats i livet där jag inte vill ha barn. Jag vill inte ha en tvååring som hänger i mina kläder och skriker mamma varannan sekund. Jag vill inte ha matrester och kladd på alla kläder och möbler. Jag är inte intresserad av att förlora sömn eller att inte få bajsa ifred. Dörren är absolut inte stängd men per idag intresserar det inte mig. Och det kanske är svårt för många att acceptera att jag är singel och barnlös men det betyder inte att min tid är mindre värdefull för det.

Jag älskar mina kompisars barn, det gör jag verkligen, det är inte det, men det är svårt att ha en vuxen konversation som ständigt avbryts av ett barn som ständigt söker uppmärksamhet. Ibland känns det snarare som man är inhyrd lektant än på besök hos sina kompisar. Lite som om att man är avlastning så att föräldrarna hinner städa, tvätta och plocka undan medan man underhåller barnet (eller barnen). Ibland så känns det som om att man är barnens kompis snarare än föräldrarnas kompis. Och jag är på en plats i livet där jag inte vill vara lektant - jag vill ha relationer som är givande för båda parter. För mig är det inte givande att vara alldeles matt av ljud, skrik och lek efter en middagsbjudning.
Jag har ingenting emot att komma på en kaffe lite spontant och att barnen då är hemma, men när man gör middagsplaner för att faktiskt umgås så är det inte så roligt att inte kunna ha den där konversationen eller se hur snoret rinner ned i maten.

Jag vet att det kanske låter väldigt hårt och, enligt många, väldigt oförstående, att känna så här, och därför är det så skönt att få ventilera och diskutera sånt här med A. Och att höra att han förstår vad jag menar är så otroligt skönt. För jag är inte ensam om att tycka det, men ändock är det ingenting man pratar om. Typiskt svenskt beteende, lida i tysthet och foga sig.

Jag ser verkligen fram emot att få resa och möta människor att ha flyktiga relationer med. Vad som passar där och då. Jag ser fram emot att ha samtal om livet. Och framför allt, jag ser fram emot att ensam få ta redan på vad den här världen har att ge mig. Utan snoriga barn som hänger i armarna och skriker. Om det sedan är snoriga barn som hänger i armarna och skriker, då är det kanske det, men just nu vill jag ha djupa och meningsfulla samtal om livet, om lycka, och om upplyftande saker. Samtal som ger energi, inte tar.

Åh, livet, du är så himla (stressigt) men härligt just nu. Jag är redan mentalt på väg att lyfta härifrån mot nya äventyr.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer