Att arbeta i motvind

Åh, Gud, livet, vilken berg- och dalbana det är. Ibland är det så himla, himla, himla svårt att leva. Att liksom veta vad som är rätt och fel för ens inre, hjärta och själ.

Jag är så otroligt frustrerad över sociala medier just nu. Varenda gång jag scrollar genom Facebook och Instagram (bloggar har jag nästan helt slutat att läsa) så känner jag mig så miserabel. För mitt liv är inte så där fint som alla får sina liv att framstå. Och ibland så glömmer jag att det är en fasad, att det finns mer där bakom. Att det kanske inte är så där fantastiskt alla 86400 sekunder som det finns på ett dygn. För mitt liv är inte fantastiskt 1440 minuter varje dag. Just nu så tycker jag knappt att en minut av dygnets 1440 stycken är roligt. Just nu så tycker jag inte att livet är roligt överhuvudtaget. Det betyder dock inte att jag inte vill leva, för det vill jag. Jag vet ju hur fantastiskt livet faktiskt kan vara. Det bara inte är det just nu. Och jag vet ju att jag är den enda som kan ändra på det.

Känner mig alldeles för ofta ensam. Väldigt ensam. Och exkluderad. Blir nästan aldrig medbjuden på saker. Och egentligen är det ingenting konstigt heller för personer växer ifrån varandra, vänskaper tar slut eller kanske ändrar riktning, men jag kan ändock inte ruska av mig känslan av att vara bortvald.

Kan ofta känna ett sting av saknad. Lever ju ofta kvar i svunna tider. Och det är lätt att minns endast det bra. Men just nu saknar jag att, i kvällssolen, sitta på en uteservering, sippa på ett iskallt glas vin, skratta och sedan dansa bort natten. Att slippa oroa sig för morgondagen.
Om fyra dagar så firar jag två år som nykter, och jag kan ibland känna att nykterheten är en nackdel. Festinbjudningar har slutat komma och "gå ut och ta ett glas" verkar inte finnas längre. Det är som om att andra tror att jag inte kan ha roligt bara för att jag är nykter.

Och sen det här med min hypotyreos. Att jag har gått upp så himla mycket i vikt. Det dyker upp bilder på Facebook för jämnan på mig i en mindre kropp och med mer muskler. För inte nog med att jag har skjutit i vikthöjden (och hatar det!) så har jag skadat knät och inte får träna underkropp. Det vill säga ingen benträning eller konditionsträning, och det hjälper ju inte direkt min kroppssyn positivt. Det gör mig så himla, himla ledsen. Dels för att kläderna inte passar, och dels för att jag inte gillar vad jag ser men också för att jag kämpade så hårt för att nå dit jag var och nu så måste jag börja om. Jag vill ju inte gå på strikta dieter eller svälta mig själv. Jag arbetar så hårt med att anamma en hälsosam livsstil istället, men just nu känns det som om allting sker i motvind. Total motvind. Som om livet motarbetar mig fullständigt. Och allt jag vill just nu är att lägga mig på backen och ge upp, men jag vägrar att acceptera att det ska vara så här.

Och här kickar ju mina flyktnerver in. Så fort livet blir motigt (speciellt så här tungt som det är nu) så vill varenda nerv inom mig packa ihop, säga upp kontakten med alla och flytta utomlands, och förr så drack jag alkohol för att slippa känna så här, men det går ju liksom inte nu. Även om jag bra gärna vill så är jag fullt medveten om vad följderna skulle bli och jag vet ju att det inte skulle komma någonting positivt ur det alls. Ingenting. Nada. Zero. Mer än ångest. Och det lär inte vara att leka med när den väl kommer.

Äej, just nu är livet inte alls roligt.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer