Att tappa bort sig i tankarna

Ofta tappar jag bort mig i tankarna. Som idag. Och ofta finner jag mig då att tänka på mig själv och le. När jag tänker på var jag är idag, vem jag är idag, så känner jag en värme genomsyra kroppen. Jag må ha begått många misstag; jag må ha trampat många på tårna och jag må ha varit en annan och ack så hemsk människa, men idag är jag någon helt annan. Klyschigt nog. Idag i bilen så nämnde en ny bekant att jag gjort en "jävla resa". Och det har jag ju. Det är bara så lätt att glömma, Och som jag ofta glömmer det. När det känns svårt, omotiverande eller skrämmande, då tänker jag ofta "äh, det här kommer ändå inte att fungera så det är ingen idé att ens försöka" men så påminner jag mig att livet börjar där ens comfort zone slutar (Neale Donald Walsch). Livet är läskigt, och det är ännu mera läskigt att misslyckas eller att bli sårad, men en måste våga för att vinna. Och så är det ju.
Idag så tänker jag tillbaka på tiden sen Farmen. Innan Farmen lämnade jag någonting som jag inte var medveten om att det påverkade mig i den grad det gjorde, och skulle komma att göra. Innan Farmen så visste jag inte vilka demoner som jag kämpade mot. Egentligen så började väl allting redan i tonåren. Börjde dricka vid tretton(!) års ålder. Hade det rätt surt hemma. Hade svårt att hantera känslor (förstår jag nu så här i efterhand). Var ingen trevlig tonåring. Fick gå i anger management-träning, och med det sagt så lämnar vi det där. Vid femton så festade jag friskt. Vid arton flydde jag hemmet, skaffade lägenhet och arbete. Tentade gymnasiet - jobbade heltid. Som bartender. Här hade min morfar gått bort och jag kunde inte hantera smärtan. Festade ännu lite mera. Tyckte att livet lekte. Förstod inte att jag egentligen bara använde spirituosan som smärtstillande mot känslorna. Träffade exet kexet. Livet kändes ännu mera fint. Han var ju så fin. Trodde jag. Och sen brakade helvetet lös. Under två år förstod jag inte hur mycket relationen faktiskt skadade mig. Den skadade mig mer än den stärkte mig. Efter en intervention av två vänner så insåg jag att det enda som fann att göra var att lämna. Och där och då dök Farmen upp. Tänkte att det kan ju vara en skön paus från livet. Att få komma bort och testa någonting nytt. Föga visste jag att det skulle vara det värsta men bästa som kunde hända mig. Föga visste jag att ett rent helvete skulle komma att komma innan livet skulle bli bättre än någonsin. Men hur mycket jag stundom ser tillbaka på mitt första (och enda) förhållande med avsmak så känner jag ändå någonstans en ynnest av tacksamhet till den här mannen för jag tror att allting händer av en anledning, och jag tror att våran relation ändock hade ett syfte. Det som inte dödar en, härdar en. Och på Farmen då? Vad var det som hände? 24 timmar om dygnet med endast mina egna tankar hände. Jag var placerad på en bondgård, i skogen, utan alkohol(!), utan hygienartiklar, utan mina vänner, utan.. någonting. Jag hade ingenting. Jag hade mig själv, mina tankar och elva personer som jag inte kände. Och då kom ångesten. Den har nog alltid funnits där mer eller mindre, men jag var så nedbruten. Både psykist och fysiskt. Och att lära känna elva nya personer var så psykiskt utmattande. Fick höra att det var som om att jag hade "taggarna utåt" och jag förstod ingenting. Jag har aldrig haft lätt för att släppa in människor, men jag tyckte att jag försökte, men nu, så här i efterhand, så gjorde jag nog inte det. Och efter tre eller fyra veckor (jag minns inte riktigt) så gav kroppen upp. Och här började min kamp mot den jag är idag. Jag sov i tre dagar. Gick upp för att mjölka korna och göra det jag behövde, men i och med att jag mådde så dåligt, och i och med att två personer försökte att göra mitt liv riktigt svårt på gården, så gav kroppen upp och jag sov. Och grät. Om vartannat. Jag ville så gärna stanna, men det var fysiskt omöjligt. Så jag lämnade.
Att komma hem var skrämmande. Att träffa människor var läskigt. Och jag fick inte prata om min upplevelse så jag drack. Och då släppte ångesten. Till alkoholen försvann. Och då tog ångesten vid. Kunde inte komma upp ur sängen. Ångesten förlamade mig. En natt var jag så påverkad av alkohol och mådde så dåligt att jag inte ville leva längre. Vad var det för liv att att inte orka leva? Att inte vilja leva? Vad gjorde jag för nytta som var antingen full, odräglig och otrevlig eller sängliggandes med ångest? Då förstod jag att jag var tvungen att prata med någon. Minns första mötet med min psykolog. Jag var fortfarande påverkad av alkohol sen natten innan. Och jag grät, och grät och grät. Och så grät jag ännu mera. Och sen började vi beta av bit efter bit. Vi gick igenom hela mitt liv från barndomen och framåt. Vi gjorde plan för Sandra 2.0. Och så arbetade vi med den, med mig. Och jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, men bitarna föll på plats. Bit efter bit. Och jag förstod att jag var tvungen att hålla mig nykter för att överleva. Så här är jag, nykter! Nykter, lättare och fräschare. Och framför allt så är jag gladare, trevligare, ödmjukare och mer kärleksfull. Här är jag, Sandra 2.0.
Sen kom Baren. Fick stränga order från psykologen att vid minsta lilla kännig, promenera rakt ut genom dörren. Att inte vara lika envis som i Farmen och stanna till det inte gick längre. Han hytte lite med fingret och sa att min hälsa var värd mer än både pengar och tv-tid. Och det är den ju, men jag är ju rätt envis och så där. Mina närmsta var rädda för att jag skulle vara nykter omringad av alkohol. Och jag var så jävla spänd på att få visa upp Sandra 2.0. Att jag faktiskt är en rolig person. Att jag inte är en bitter argbigga. Och så flyttade vi in. Alkoholen flödade rätt friskt men det var ändock på en skön nivå. Men det var så sjukt svårt att inte tänka på att det faktiskt var en tävling och faktiskt visa den här härliga älskvärda tjejen som jag har blivit. Och det syntes heller inte riktigt på bild. Det var förvisso live, så jag hade väl mina stunder där det syntes, men i programmen som klipptes ihop till trettio minuter, där, där syntes det inte. Och tog rätt hårt på mig. Inte så att jag hamnade i samma fas som efter Farmen, men jag kände mig besviken på mig själv, och lite nedslagen. Men vilken upplevelse! Vilket gäng vi var! Absolut ingenting jag ångrar, utan som jag faktiskt gärna skulle göra om, men lite mer som Rodney, med hans mentalitet. Och nu då? Jag lever. Jag ser fram emot framtiden. Jag är kanske inte på en plats i livet där jag vill vara, men jag börjar bli den kvinnan som jag vill vara. Jag börjar bli den kvinna som jag vill att mina barn ska få ha som mamma en vacker dag. Jag lär mig för varje dag att handskas med mina känslor. Att inte låta känslorna ta över mitt liv. För det är lätt hänt när det är så mycket känslor i omlopp hela tiden. Jag har lärt mig att jag får vara ledsen. Jag får ha en dålig dag. Det är en del av livet. Och jag vet att efter att ha varit lycklig en längre period så kommer jag att känna mig nedåt, som om att lyckan liksom tog slut. Jag vet att det ofta är upp som solen och ned som en pannkaka, men det är ingenting jag känner påverkar mig negativt längre utan snarare tvärt om. Utan alkohol och med kännedom om att jag är en hsperson så är jag en bättre, mer älskvärd person. Jag älskar starkare än många människor och det är en ynnest. Kärlek, glädje och sorg är en del av livet och jag älskar att få känna varenda del av det.
Farmen låg till grund för min viktnedgång, men när jag väl började med crossfit så var jag fast. Och jag är fast besluten i att komma i form, men just nu är jag i en svacka. För ett år sen så hade jag blivit livrädd för att gå upp i vikt igen och kanske inte nå mina mål, men nu anammar jag svackan för att komma tillbaka starkare. Och med tanke på vilken resa som jag gjort hittills så tvivlar jag inte på att vara i den formen som jag önskar i framtiden men kanske inte innan det här året är över som målet faktiskt var från början. Just nu tränar jag för att kunna leva, frodas och må (som André skulle ha sagt). Och jag har precis köpt min första bil, min andra lägenhet och fått ett nytt jobb. Och det är svårt att inte känna lite stolthet över det. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle kunna göra det. Livet har för det mesta varit en kamp för överlevnad medan jag numera lever. Jag vill inte överleva, jag vill leva. Och jag älskar varenda minut av det. (Tanken var inte att det här skulle bli ett långt inlägg, men ibland är det så skönt att ventilera.)



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229