Att vara livrädd men ändock spänd och nyfiken

Idag så hade Vicious Crossfit bjudit in Victoria Hellcat att hålla ett yogapass för morgongruppen som jag tränar med. Alla mina träningskompisar körde yoga medan jag rev av ett svettigt pass istället. Har alldeles för mycket koncentrationssvårigheter för att kunna fokusera på yoga. Och hade jag lyckats att slappna av så hade jag säkerligen börjat att gråta. Började nästan att gråta på bussen på väg till träningen. Sov oroligt i natt. Drömde flera gånger att jag försov mig till träningen. Och sedan så drömde jag att jag var på fyllan och villan. Drömde att jag tog ett glas vin med en okänd tjej, och därefter mindes jag ingenting av resterande del av kvällen. Hon var borta och min lägenhet såg ut som andra världskriget. Det var till och med bajs på golvet. Det var ju bara en dröm, men hade sådan jävla bakfylleångest när jag vaknade och skulle iväg till träningen. Tror att det kan ha att göra med Baren. Eller nej, jag tror inte, jag VET. Har våndats över det här i ett par dagar nu. Så här är det; Jag är nykter. Jag är en nykterist med alkoholproblem. Jag är en nykterist med alkoholproblem som ändock älskar vin. Jag har byggt upp mig själv från grunden. Jag tränar minst fem gånger i veckan. Inte bara för att komma i toppform utan för att jag känner mig lycklig när jag får träna, och olycklig när jag inte tränar. Nu ska jag bli inkastad i en miljö där allting, precis allting, kan, den behöver inte men den kan, falla samman. Klart som fan att jag är rädd. Jag är rädd för att mina 304 dagar som nykter ska gå till spillo. Jag är rädd för att misslyckas med att träna på egen hand utan varken tränare eller träningskompisar. Jag är rädd för att jag inte kommer att kunna sköta min kost. Jag är rädd för att hela svenska folket ska kunna få se mig misslyckas. Jag är livrädd rent ut sagt. MEN, och här kommer det, MEN, om jag inte samtidigt tyckte att det här ska bli så jävla roligt, och om jag inte trodde på mig själv och att jag faktiskt kan klara av det här, så skulle jag aldrig åka. Jag bara hoppas att jag inte har fel. Däremot så vet jag att jag har världens bästa kontaktnät av nära och kära att falla tillbaka på. Som kommer stå där med öppna armar OM jag skulle fall, som ändock inte kommer att dömma mig. Det som jag är mest rädd att misslyckas med är träningen. Ni som har följt min resa, och ni som känner mig, ni är medvetna om hur mycket träningen betyder för mig, och hur mycket tid som jag har lagt ned på den. Och för att inte tala om hur mycket tid min tränare har lagt ned för att hjälpa mig hit jag är idag. Och att misslyckas med att träna i Baren (5 pass i veckan ska det bli!) på egen hand (för första gången under en sådan lång period) skulle kännas som om att jag sviker honom, och alla andra som tror på mig, men även som om att jag sviker mig själv. Nu låter det som om att jag kanske inte alls vill göra det här men det vill jag. Annars hade jag inte tackat ja, och annars så hade jag backat ur. Det här ska bli så jävla roligt men jag är rädd. Snart åker vi! #visesirutan



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer