Banaue, Buscalan, Sagada och Baguio på tre dagar


Så glad att den här damen bestämde sig för att lura med mig på en weekend upp i bergen. Vi besökte Banaue, Buscalan, Sagada och Baguio på tre dagar så schemat var minst sagt tightare än korvskinn.

Ska vi ta det från början kanske?

Landade vid lunch och Joy mötte mig på flygplatsen för lunch innan vi begav oss hem till henne för att lämna min väska och packa det vi behövde för den här trippen. Packa lätt sa hon. Klänning sa jag. Lärdom? Trekka i klänning är möjligt men inte optimalt. Ungefär lika optimalt som att köra bil utan körkort.



Vid åtta på kvällen så packade vi in oss i den här bilen. Vi fick helt enkelt sova sittandes då resan skulle ta hela natten. Fram kom vi lagom till frukost i Bontoc. Frukost och inköp av mat innan avfärd till Buscalan. Vår chaufför körde som om att han var med i en formel 1-tävling. På snåriga bergsvägar där det går lösa hundar, getter och kor(!) är det inte optimalt att ta ut svängarna som Schumacher även om jag själv ibland kör som om att jag vore självaste Schumacher. Var ett par gånger hela vanen kippade efter handan och jag såg livet passera i revy. Vi anlände med andan i halsen men vid liv till Buscalan Village.


Där uppe ligger Buscalan Village


Här skulle vi trekka upp för en dal för att besöka en Buscalan Village där Whang Od bor. Hon är 103 år gammal och tatuerare. Hon kallas ofta för den sista och äldsta Mambabatok och är en del av Butbut-folket i den större etniska gruppen Kalinga. Numera tatuerar även hennes familjemedlemmar.

Men innan vi fick träffa Whang Od så behövde vi alltså ta upp upp till byn. Det gjorde vi först genom att ta oss ned för den sidan vi anlände till. Som ni kan se av bilden ovan så var vi ungefär halvvägs upp när vi anlände. Så först ned, sen hela vägen upp. Och det var tufft. Varmt, mycket trappor och på en del ställen ingen stig alls. När man försökte hålla i sig för att inte slira som Bambi på hal is så var det som om att greppa efter halmstrån.



Vyerna är magiska. Storslagna. På sista bilden kan ni se hur långt ned vi var tvungna att ta oss från vår van innan vi kunde påbörja färden uppför.



Jag trekkade i leopardklänning och sneakers och sov i leopardpyjamas. Alla andra var väl klädda efter väder. Hade fått höra att det var som svensk sommar, och det är ju varmt tänkte jag. Tills det visade sig att det var som svensk sommar på dagen och svensk höst på natten..



Fanns en del målningar på husen.



.. och tavlor på Whang Od.



Efter att ha registrerat oss en bit ned så kom vi till vårat homestay. Här ovan är entrén till vårat homestay.



Det var lika slitet som jag kände mig och lika basic som min packning. Ingen dusch, inget toapapper (det är det förvisso nästan ingenstans i Filippinerna), squat-toalett som inte går att spola (där av hink med skyffel så att man kan spola med vatten som man häller i) och inga sängar. Vi sov på rad på golvet. Som sillar i en sillask. Med myror som kröp omkring. Efter många nätter utan sömn och med sjukdomar, och efter en natt sittandes i van som svängde och krängde, så dunade jag som en vaggad bebis.


Joy, Whang Od som har 103 år på nacken, och jag som ser halvt bajsnödig ut


Vi gick till Whang Od då dom flesta skulle tatuera sig. Joy var modig och tatuerade sig under nyckelbenet. Det här är dock inte som en vanlig tatueringsstudio där du själv kan välja motiv utan här får du endast välja mellan en handfull traditionella tatueringar, och självklart Whang Ods signaturtatuering som är tre prickar i en rad.



Efter tatueringarna så var det lunch följt av en tupplur på ett par timmar. Vi vaknade lagom till middagen innan det var dags för diverse olika berusningsmedel och som den trogna nykteristen som jag är så dunade jag först. Trots att vi sov på golvet som sillar i en sillask så kan det ha varit den bästa sömnen jag fått sedan jag lämnade Sverige. Att trekka efter sjukdom och med ett korsdrag av frisk bergsluft i brist på fönster på huset gjorde definitivt sitt.



Djuren sprang runt lösa; grisar, hundar, höns, tuppar och kycklingar i en salig blandning. Vi var helt avskärmade från mottagning i bergen, men byborna hade löst problemet genom att hänga upp sina old school mobiler i tvättlinan för att få någon form av signal.



Dagen efter så vaknade vi till liv, pigg och utvilad, åt frukost och påbörjade trekken tillbaka till vår van för nästa destination, Sagada.


Väl framme i Sagada så kastade vi in våra saker i vårat nya homstay där vi fick sängar. Dubbelsängar att dela på. Elva personer i ett rum. En toalett att dela på men med toalettpapper, dusch och möjlighet att spola.



Därefter packade vi in oss i en Jeepney, eller somliga av oss satt på taket, för vår nästa destination, Sumaguing Cave (om jag inte missminner mig).



Har i stort sett inga bilder härifrån eftersom det var becksvart förutom guidernas gasollampor men W O W vilken upplevelse. Kall, mörk och rätt brutal, men så häftig.
Det börjar med en lång trappa rakt ned i marken. Ojämna trappsteg som sedan rinner ut i inga trappsteg alls. Man får sicksacka mellan stenar såväl kantiga som runda stenar. Och halt är det. Stenarna är blöta. Och vi alla bar flipflops eftersom vi var förvarnade om att det skulle vara "lite blött". Stundom var det vatten upp till rumpan. Iskallt vatten.

Vi fick glida ned för bergskanter som denna ovan. Rakt ned i vattnet. Vi fick hoppa och parera stenar samtidigt som vi försökte vårat yttersta för att inte halka och tuppa av till ljudet av hundratals fladdermöss. I vissa delar gled guiden ned och sedan fick vi använda honom som stege, i vissa delar fick vi klättra längst bergsväggen med hjälp av rep och i vissa delar fick vi klättra upp för gummidäck som var hänga som en trappa.

Om ni någonsin åker till Sagada så är detta någonting som ni måste göra. Det går inte att förklara, det måste upplevas. Det är dock ingen barnlek så var förberedda på kyla, mörker och fladdermöss.



Efter grottäventyret, blöta och kalla, så åkte vi till nästa destination, hanging coffins. Det är precis vad det låter som, hängande kistor. Viss människor vill inte bli begravda för att dom tror att själen fastnat i marken så dom vill hänga längst med bergen istället, mellan mörkret och ljuset. Men det är inte vem som helst som får göra det. Det var fler regler kring vem som fick begravas i en hängande kista än vad det finns budord. Det var minst sagt en.. märklig upplevelse.

Sedan var det bara att få i sig mildag och bädda ned sig för natten för klockan ringde 03.30 för nästa äventyr.



... som var en hike för att se soluppgången på Marlboro Hills.



Det var kallt och jag var trött då jag inte kunde sova på grund av att jag var så nedkyld från grottäventyret (vi hade dessutom inte varmvatten i duschen få fick ta en kalldusch innan läggdags) men det var så värt det. Så magiskt.



Och efter moder jord hade visat oss sin magi påbörjade vi nästa etapp. En nästan tvåtimmar lång skogspromenad för att komma till Blue Soil.



Efter att ha vandrat i fyra timmar så var vi värda en välförtjänt fika på Gaia Cafe.



.. med en ännu en utsikt som man inte skämtar bort.

Därefter åkte vi tillbaka, packade väskorna och hoppade in i vår van med Schumacher i framsätet för att återvända till Manila. Skulle ha sovit hos Joy men på grund av familjeangelägenheter så var det inte möjligt. Mitt i natten behövde jag hämta mina saker för att ta in på Lub D (hej lyxhostel!). Var i säng närmare två så var inte fullkomligt galet att jag vaknade sjuk på morgonkvisten.

Så tacksam för allt jag får uppleva och alla människor som jag får träffa. Känns som jag har känt Joy i flera år, men jag antar att det är så när man träffar människor som vibrerar på samma frekvens.


Nu är det dags för nya äventyr på Comotes Islands.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar