Beslutet

Får många frågor om vad som ledde fram till mitt beslut att göra den här resan. Först så måste jag bara säga att det är så roligt att så många engagerar sig i min resa, och att alla är så himla stöttande. Jag var beredd på motsatsen, att bli ifrågasatt och motarbetad, men till och med mormisen växer i tanken om att det här är bra för mig och det gör att beslutet känns ännu mer rätt.

Många tror att det här är någonting som kom från ingenstans, att det är en reaktion på en specifik händelse, men det här är någonting som jag har tänk på, och framför allt pratat om, sedan tonåren. I olika former och versioner. Inte nödvändigtvis som nu, att sälja allting med en önskan om att vara rotlös och att aldrig återvända igen, men önskan om ett liv i ett annat land har alltid funnits där. Senaste året har jag mer och mer öppenhjärtigt pratar om det och försökt komma fram till en kompromiss med mig själv. Köpa semesterlägenhet och pendla? Bo halvårsvis? Hyra ut lägenheten och testa ett år för att sedan komma hem igen? Men har alltid landat i att det inte kändes rätt.

I ärlighetens namn så finns det specifika händelser som har lett fram till att beslutet togs nu men beslutet är inte baserat på dessa enstaka händelser. Dessa händelser var mer en knuff i rätt riktning. Och jag vet att ni är nyfikna på vad vilka händelser dessa är och utan att gå in för ingående så kan jag berätta lite löst om det.

Till att börja med, dom som känner mig vet att jag har funderat på meningen med livet dom senaste åren. Jag har ofta ifrågasatt vår existens, hamsterhjulet och vår konsumtion. All denna materialism som vi lever i ger mig en dålig eftersmak i munnen. Livet måste vara mer än det här.

Mitt år på min arbetsplats har varit rätt stökig, mycket ångest och ett par sömnlösa nätter på grund av att min personlighet inte uppskattas av alla, och så kommer det alltid att vara men det har stundom känts som en kamp med klor och rivmärken för att kunna göra ett bra jobb. Som ni redan vet så trivs jag som fisken i vattnet med både kollegor och chef så jag har ändock stannat kvar för att jag, trots allt som har hänt, har tyckt att det är roligt att gå till jobbet varje morgon. Och det är någonting som är viktigt för mig, att trivas på arbetet. Vi spenderar så otroligt mycket tid på vår arbetsplats att jag skulle aldrig kunna leva ett liv där jag mer än hälften av min vakna tid vantrivs. Trivs jag inte så byter jag arbetsplats.
För någon månad sen så fick jag en ny tjänst och en löneökning. Jag hade ökat min lön med mer än 50% på 8 månader och var så himla lycklig. Och stolt över mig själv. Och kände liksom att "shit, fan, vad cool jag är, det här kommer bli så jävla bra!". Kändes som om att jag kunde erövra världen. Aldrig kunde jag tänka att jag skulle tjäna dom här pengarna utan utbildning och efter alla år av usla löner och usla arbetsgivare bara för att ha mat på bordet och tak över huvudet. Nu skulle jag kunna spara pengar och ändå ha råd att slösa pengar. Halleluja! Jag studsade på moln. I två dagar. T v å dagar. Sen blev jag girig. Om det var så här lätt att få den här lönen, borde jag ha begärt mer i lön? Tänk om jag kunde ha fått ännu mer? Det vore ju roligare. Då hade jag kunnat spara ännu mer pengar. Och då blev jag äcklad av mig själv. Jag har tidigare drömt om att få en sån här lön, och nu har jag så att det räcker och blir över, och jag är inte nöjd? Driver jag med mig själv? Jag kan ju inte vara på riktigt som resonerar så här. Det går ju till och med emot mina egna principer. Så då började jag bryta ned mina tankar. Okej, vad är det som gör att jag känner så här? Är det verkligen lönen? Handlar det verkligen om hur mycket jag tjänar? Antagligen inte. Okej, vad kan det då vara? Är det att jag inte vara här i Sverige? För då kommer jag ju aldrig bli nöjd så länge som jag är kvar här. Logiskt. Okej, så vad behöver jag göra? Vad är det som gör mig lycklig? När känner jag mig som lyckligast? När känner jag genuin lycka? När har jag som minst ångest inombords? När känner jag mig som mest tillfreds med mig själv? Svaret på alla dom frågorna är detsamma; när jag reser. När jag inte har några materiella saker. När jag bara har mig själv att förlita mig på.
Och sen utspelade sig en händelse på jobbet som jag skrev om här. Grät hela resvägen till kontoret. Och lite till efter det. Många frågor snurrade i huvudet, men en som fick mig att reagera var, att om jag inte har jobbet, vad har jag då att leva för? Ingenting? Den tanken satte knivar i hela min mage och fick ångesten att spinna på högvarv. Jag vill ju inte inte leva. Jag vill ju inte dö. Men jag har ju nästan inga vänner, och om jag inte har jobbet kvar, då har jag ju ingenting som gör att jag faktiskt behövs. Det är antagligen inte många som skulle sakna mig om jag försvann. Och efter en stund så kom jag till sans och min rationella sida klev fram. Okej, så jag tar mitt arbete på så stort allvar att det inte finns någon annan mening med livet? Är det så jag vill leva? Det svaret var enkelt, nej. Ska jag verkligen behöva avsluta en arbetsdag i tårar alldeles ångestfylld? Det svaret var också enkelt, nej. Och om jag inte ska leva för att arbeta, vad ska jag göra då? Innerst inne så har jag vetat det svaret alldeles för länge, men där och då kom det inte som ett besked från en klar himmel.

Kände att jag behövde en paus både från arbetet och mitt eget liv så började leta efter kortare resor. Tre nätter på en liten ö i Kroatien på ett fyrstjärnigt hotell med både pool och badstrand för en spottsyver, taget. Nio dagar senare så hade jag packat väskan och var på väg till Hotel Plaza på Pag. Vilket skulle visa sig vara precis vad jag behövde.
När jag klev av flyget i Zadar så kändes det som en sten lyfte från min axlar. Jag kände mig lätt. Att vänta på väskan tog väldigt lång tid för att vara Zadars flygplats och jag började känna mig stressad igen men började fokusera på att andas och tänka på att jag var på semester. Allting fick ta den tid det tog. Jag hade ingen tid att passa förrän flyget skulle gå hem igen. Det fungerade. Stenen lättade igen.
När väskan väl kom så stod ägaren av hotellet, Sandro, och väntade på mig för att ta mig till hotellet. Vi satte av mot hotellet som låg en timmes bilfärd från flygplatsen. Vi hade samtal om livet. Om platser som vi hade besökt. Om att jag ville upptäcka världen. Jag var tydligen deras första gäst för säsongen.

Dagarna gick åt att sola och varva poolen, stranden och rummet för att det var så varmt. Var i stort sett ensam på hotellet. Personalen såg hela tiden till att jag hade allting som jag behövde. Riktigt njöt av lugnet och ensamheten. Under dagarna så ifrågasatte jag mig själv och livet. Hur, varför, vad och när. Hur vill jag leva? Hur ska jag komma dit? Hur länge ska jag längta och vänta? Varför vill jag leva så? Vad behöver jag göra för att jag ska må bra? Vad ska jag göra för att nå dessa mål? Vad är jag rädd för? När vill jag att detta ska ske?
Då slog det mig som en blixt från klar himmel. Nu, jag vill att det ska hända nu. Varför vill jag att det ska hända nu? För att livet händer nu. Inte sen. Vi kan aldrig styra över vad som händer sen men vi kan styra över vad som händer nu. Medan vi fortfarande är vid liv.

Och det var där, med rena och sansade sinnen, som jag kom fram till att det var precis det här jag vill göra. Det var inte en enstaka händelse som utlöste känslor som ledde till beslutet, det var år av tankar, känslor och beslut. Utan min nykterhet och min resa för att acceptera mig själv som är för den jag är så hade jag antagligen aldrig landat i att det här är rätt beslut för mig. Jag tror att allting händer av en anledning och att var sak har sin tid. Och nu är det min tid att göra den här resan.


Jag vill också påpeka att jag är varken deprimerad eller självmordsbenägen, vilket jag kan förstå att det låter som mellan raderna, jag älskar livet! Jag tycker det är alldeles fantastiskt att få leva och frodas, men det här är mina känslor. Jag lindar inte in mina känslor i bomull utan det här ovan är mina känslor i sin råaste form. Det ska också tilläggas att det här inte är känslor som jag tampas med varje dag men där och då var det precis det som jag kände.
Det här är mitt livs största resa och jag kommer att vara öppen och dela den med er. I sin råaste form. Både i dom bra känslorna och dom mindre bra känslorna för jag är en känslomänniska som bubblar av känslor. Konstant. Och i samband med min nykterhet, och efter många samtal med min kurator, så har jag landat i att acceptera alla känslor, bra som dåliga, och möta mina känslor med öppna sinnen utan att bli rädd för dom. Våra känslor är en del av oss, och ger vi inte utlopp för dom så äter dom upp oss inombords sakta men säkert. Jag är inte längre rädd för att känna.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar