Baren Popup och Farmen, vilka äventyr!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu sjunger Baren-ballongen på sista versen, men än så står den där. Det är lustigt det där, hur tiden går så fort. Kommer på mig själv med att sakna det ibland. Precis som jag kommer på mig själv med att sakna Farmen (vem kunde tro det?). Saknar alla människor, och gemenskapen. Att alltid ha människor omkring. Och att få utmanas, lära känna mig själv och att få uppleva saker som jag annars aldrig skulle få uppleva.
 
Farmen var en resa som heter duga, och trots att jag inte ångrar det för en sekund så önskar jag att jag gjort det idag istället. Idag när jag har dom flesta demonerna i schakt, och idag när jag är mycket starkare och mer uthållig än vad jag var där och då. Inte bara psykiskt utan även fysiskt.
 
Baren var däremot en större prövning; att stå emot alkoholen. Och även där insåg jag att jag klarar det mesta bara jag vill. Min vilja är både min starkhet och min svaghet. Precis som min envishet.
 
Att tänka tillbaka gör mig bara så himla tacksam. Tacksam för allting som jag har fått uppleva. Och jag hoppas att det inte tar slut här. Är så himla sugen på nya, häftiga äventyr.
Baren-klockan
 

Glöm inte det! 😘

Ett foto publicerat av Sandra Pålsdotter Ankarstrand (@ankarstrand) Maj 7, 2015 kl. 1:04 PDT

 
Nej, nu får Baren-klockan gärna sluta ticka. Var trött men kunde inte somna. Igen. Vände och vred. Blev täppt i näsan. Vände och vred. Blev torr i munnen av nästäppan. Vände och vred. Någon gång somnade jag ju. Vaknade dock en halvtimma för sent (ungefär samma tid som jag brukar bli hämtad) av att min skjuts skickade SMS och skrev att hennes son hade kräkts. Då har min klocka alltså inte ringt? Då har jag alltså stängt av den utan att märka det? Den är på automatisk ringning måndag till fredag. GAH! Jag HATAR att missa träningen. Min förkylning behöver nog dock det här, men inte mitt psyke. Bättre lycka nästa vecka antar jag.
 
Ikväll vankas det kusinmiddag. Alltså, mina fina, fina, fina kusiner. Alltså, all denna kärlek. Jag känner så mycket kärlek just nu. Till allting. Och till alla. Jag önskar att ni kunde känna hur mycket jag känner. Och så är det fredag!
Finalfäzt
 
Vilken kväll igår! Vilken fest! Kom hem vid femsnåret idag. Är helt mör i hela huvudet.
Ellinor kammade hem vinsten av Baren Popup vilket var väntat. I samma stund Jessica skickade hem mig och inte Ellinor så var egentligen vinnaren korad, men Ellinor är en alldeles underbar människa så jag är ändock glad att Ellinor vann.
 
Hela den här resan har varit jävligt roligt. Fick dock basta igår från tittare att jag inte släppte lös, att jag måste ta för mig mer, att jag inte bjöd på mig själv och att jag var tillbakadragen. Så här är det; Jag är inte det. Egentligen. Men det ni tittare (som inte har varit med i en dokusåpa) inte förstår är hur intensivt det är, och hur pyskiskt påfrestande det är, och jag tänker inte ens försöka förklara det för det går inte att förstå om man inte har upplevt det, att bo med nio personer (i en två och halva utan kök och med världens minsta badrum) där tre personer tar väldigt mycket plats gör att jag inte orkar "tävla" med dessa för att få synas och höras mest utan då, per automatik, ställer jag mig gärna lite i bakgrunden, och det gör inte mig någonting för jag känner mig tillräckligt säker i mig själv. Det är klart att jag hade velat visa min roliga sida också, och kanske fått lite mer TV-tid (tycker att jag har fått oförtjänt lite tid i rutan och att dom faktiskt klippt bort en hel del roliga saker) men jag ångrar åtminstone ingenting. Jag har haft en så sjukt rolig resa, och jag har träffat så fantastiska människor som jag hoppas att jag kommer att ha en fortsatt kontakt med framöver. Dock så visade någon sitt sanna jag så fort spirituosan smekte strupen och kamerorna försvann vilket var väldigt tråkigt. Trodde mer om denne än vad denne lyckades visa upp. Skenet kan verkligen bedra.
 
Det känns verkligen konstigt att vakna idag och den här karusellen faktiskt är över. Det känns konstigt att inte träffa dessa människor varje dag, arbeta tillsammans och somna till allas snarkningar. Det är med en blandad känsla som jag nu måste komma tillbaka till vardagen och vända på dygnet. Är så jävla redo för framtiden, och spänd, och nyfiken på vilket mitt nästa drag blir. Det blir förhoppningsvis en stor förändring i alla fall. Livet har så mycket mer att ge. Jag har så mycket mer att ge.