Phnom Penh på 24 timmar


Nu sitter jag på ett flyg till Indonesien så tänkte passa på att berätta om gårdagen. Den var minst sagt gripande.
Startar med att boka en tuktuk. 15 dollar för att åka till både S-21 och Killing Fields. Saftigt när man är ensam men så värt det. Det var skönt att hela tiden ha en egen chaufför som väntade och visste exakt var vi skulle.
Jag började med S-21. Och jag vet inte ens om jag borde försöka förklara det? Åker du till Kambodja, besök S-21. Inte nödvändigtvis Killing Fields men definitivt S-21. Och det kommer ändå från någon som inte gillar historia.

Här är en staty över en del av tortyren. Först hängde dom människorna i en barre-liknande ställning som barnen använda för gymnastik innan det blev ett fängelse. S-21 är nämligen en gammal skola. När personen blev medvetslös så tog dom ned personen och doppade personen i kärlen på bilden. Kärlen var fyllda med smutsigt och illaluktande vatten med gödningsmedel som användes för grödorna. Fången kvicknade på så sätt till och utfrågningen kunde fortsätta.

Här är en bild som jag tog innan jag insåg att det var fotoförbud, så hoppas jag inte gör något dumt genom att publicera den, men här är cellerna där fångarna hölls. Oftast två i varje. Byggda i klassrummen.

Jag betalade extra för att få ha en berättarröst under hela besöket. När en av fångarnas bröder började berätta om vad brodern hade sagt i förhören och hur han hade hälsat till sin mamma i förhören, då brast det för mig. Var tvungen att gå ut och ta lite luft för att kunna fortsätta.
Det är fortfarande blod kvar på golven och i taken efter all tortyr. Det är även bilder på torterade kroppar som återfanns när militären kom till platsen.
Och i slutet av rundturen, när en kommer till sista anhalten, så sitter en av de sju överlevande och arbetar där. Kan ni förstå det? Efter att ha varit fängslad och torterad, återvända och arbeta på samma plats? Där blodet fortfarande syns? Och där det hänger bilder på alla som inte överlevde och på bilder på torterade kroppar? Där alla tortyrredskapen fortfarande finns? En ständig påminnelse om vad som hände. Har så svårt att förstå att vilja återkomma, men förmodar att det är ett sätt att bearbeta händelsen.
Köpte med mig två böcker hem i alla fall; First they killed my father som finns på Netflix som handlar om det här och en bok om sexhandeln i Asien. Om västerlänningar som kommer till Asien och tvingar flickor att sälja sex.


Sen begav vi oss till nästa stopp; Killing Fields. Händelsen som utspelade sig här är brutal men rundturen här var dessvärre inte lika informativ. Visste ni att dom smashade bebisars huvud mot ett träd för att döda bebisarna? B E B I S A R! Det fick det att suga i magen.
Killing Fields är alltså dit fångarna blev körda i lastbilar för att avrättas. Bland annat på grund av platsbrist i fängelset.

Än idag så kikar skelettbitar fram. Alla kroppar är ännu inte återfunna. När jag promenerade runt där så hittade guiden framför mig ett par tänder.

Och i sjön här så ligger skeletten kvar. För att låta deras själar vila i frid.
Allt annat som jag gjorde igår i Phnom Penh känns väldigt irrelevant i sammanhanget så jag låter det här inlägget handla om S-21 och Killing Fields. Det berörde mig så djupt. Det var i stort sett allting som jag tänkte på resten av dagen. Så brutalt. Så overkligt men ytters verkligt för Kambodjas befolkning. Så skrämmande.
For my English readers, use the translation function in the menu on the left side