Den tjocka ankungen hade blivit en smal svan

Ibland dyker det upp personer i ens liv som får en att reflektera. Receptionisten på mitt gym är en sådan person. En varm, ödmjuk och inspirerande person med en passion som glöder i ögonen. Vi hade ett långt samtal idag och när jag vandrade hem från gymmet så kände jag mig så upplyft men samtidig full av reflektion.

Senaste dagarna så har jag tampats mycket med frågeställningar om mig själv. Vem är jag? Var är jag i livet? Vad vill jag få ut av livet? Vem vill jag vara? Och när jag vandrade hem efter träningen så var tankarna extra påträngande. Dom var lite som Ove Sundberg, ville liksom inte ge med sig.

Livet har tagit så många vändningar genom åren att jag ibland känner att jag måste stanna upp, kliva ut ur mig själv, ta ett djupt andetag och se på mig själv med andra ögon för att förstå hur långt jag har kommit.

Resan mot den jag är idag tog fart i Farmen.


Jag hade precis lämnat ett destruktivt förhållande. Omedveten om hur mycket jag hade förlorat mig själv under våra två år tillsammans så tänkte jag att det var perfekt att åka på semester en sommar på en bondgård. Ja, ni läste rätt, jag tänkte att det skulle vara som en semester. Jag förstod att det skulle vara lite arbete, men inte så pass mycket som det var, så jag slängde på mig klackar och klänning, packade väskan och hoppade på tåget mot destination okänd.

Väl på gården så var man ensam med sina tankar dygnet runt, och mitt liv där hemma kom ikapp mig. Inte bara hur förstörd jag var efter två kärlekslösa och mörka år, utan även min barndom och framför allt min morfars bortgång som jag hade medicinerat med alkohol. I ärlighetens namn så hade jag självmedicinerat mig själv med alkohol sedan jag var tretton år(!) för att slippa känna känslor. Jag var rädd för mina egna känslor. Och när jag nykter var tvungen att möta alla känslor där på gården så trodde jag att jag skulle drunkna.

Och som om att dränkas av mina känslor inte var nog, tänk er att varken ha mat eller få sova ordentligt på flera veckor. Och som grädden på moset så fanns det två personer som medicinerade sina egna själar och egon med att ta varje chans dom kom över att kliva mig på tårna och trycka ned mig.


Jag var inte en glad, självälskande och kärleksfull person. Jag var full av hat, ångest och ilska. Jag var en tickande bomb.

Väl hemma så fortsatte det destruktiva förhållandet. Inte bara till honom utan även till alkoholen. När jag kom hem från gården var jag sängliggande av ångest. Och jag drack, och jag drack, och jag drack. Den ena festen avlöste den andra. Ett glas hemma ensam till middagen blev en flaska vin som dagen efter blev till extrem ångest. Och för att döva den ångesten så intalade jag mig att det blev för mycket för att jag hade ätit för dåligt eller för att jag sovit för lite. Jag som brukade tåla så mycket förut. Sanningen är den att jag aldrig har haft en hög tolerans för alkohol. Jag var alltid den som blev för full, som ställde till med bråk och som grät men "nästa gång skulle bli annorlunda". Nästa gång blev inte annorlunda.

Ångesten höll mig i sängen. Jag blev sjukskriven. Men det stoppade mig inte från att döva ångesten med alkohol. Det var ju den enda lösningen som jag kände till. Till slut behövde jag möta demonerna och träffa en psykolog. Vid första mötet så ramlade jag in för sent, fortfarande full efter nattens fylleslag, och jag grät. Jag grät non stop tills tiden var ute. Vi arbetade inte så mycket med alkoholintaget utan mer bakgrunden till mitt alkoholintag.

Det uppdagades då att jag hade druckit sen jag var tretton år för att slippa känslor. Jag är inte uppvuxen i en kärleksfull familj där det är accepterat att ge utlopp för sina känslor. Det var löjligt att gråta, och kärleksfulla ord fanns inte i vårat vokabulär.

Mina vilda partynätter drog igång på riktigt i samma stund som jag fyllde arton år. På min artonårsdag så gick min morfar hastigt och oväntat bort. Han var min hjälte och det tog väldigt hårt på mig. Men eftersom vi inte pratar om eller visar känslor så tog jag till flaskan. Passande nog började jobba som bartender. Det var fest varenda dag. I fler år.



Efter att ha arbetat oss igenom vad som gödde min ångest så ansåg min kurator att jag var frisk nog att avsluta våra samtal. Och jag tänkte att om hon ansåg att jag mådde bra så mådde jag ju bra. Det var en missbedömning från bådas håll.

Festandet fortsatte. Värre än innan. Och en natt höll livet på att ta slut, jag ville inte leva längre, men det var där och då livet började vända. Jag vaknade bakfull, bad om ursäkt för nattens synder till berörd person och bestämde mig där och då för att jag inte kunde fortsätta. Jag behövde sluta dricka. Min första tanke var "ska jag aldrig få ta ett glas vin igen?". Googlade AA-lokaler och fann att det fanns en på min gata men kände rätt snabbt att det var för skamfyllt och inte för mig. Googlade lite mer och fann ett forum, Alkoholhjälpen, där jag skapade ett anonymt konto. Där kunde jag prata med likasinnade och få råd och tips. Ingen visste vem jag var och jag kunde dela med mig öppet om mina tankar och känslor. Ju längre in i nykterheten jag kom desto oftare glömde jag bort mina vänner i forumet. Behovet av det stödet minskade ju tryggare i mig själv jag blev.

Det svåra var att berätta för vänner och familj, att jag hade insett att alkohol var ett problem för mig och att jag inte skulle dricka mer. Jag var rädd att dom inte skulle tro på mig och att dom skulle säga att dom hade hört det så många gånger förr. Först sa jag bara att jag inte drack för att jag tränade, men ju längre in i nykterheten jag kom desto tryggare kände jag mig med att berätta. Och alla tog emot det med öppna armar, ingen dömde, och då kände jag bara att wow, jag kommer att klara det här.

Eftersom nykterheten var en form av medicin för mig så behövde jag hitta någonting annat att använda när det blev tufft, och eftersom alkoholen, ångesten och det destruktiva förhållandet hade fått mig att skjuta i vikt så bestämde jag mig för att signa upp för ett boot camp. Och jag fastnade. Jag bytte ett beroende mot ett annat. Jag kastade mig in i dieter och när jag såg resultaten så ville jag bara ha mer. Jag var besatt. Och jag levde på människors bekräftelse om hur duktig jag var och hur smal jag hade blivit. Allt jag hade velat var att bli uppskattad och älskad, och jag såg människors bekräftelse som precis det.


Jag drog storlek 36 i byxor men tyckte att jag fortfarande var tjock. Behövde banta mer. Nya dieter, hårdare träning. Jag skulle komma i mål en gång för alla. Men om det här inte var målet, vad var då målet?

Sen kom Baren. Jag åkte dit och trodde att jag mådde ballerina. Jag kom dit och ville ha revansch från Farmen. Den tjocka ankungen hade blivit en smal svan. Alla skulle älska mig! Det skulle bli succé. Det blev det inte. Programmet floppade och jag var inte mentalt var jag borde ha varit för att delta i ännu ett program. Jag ska inte sticka under stolen med att det var roligt, vi hade mycket roliga stunder, men det var inte rätt tid i livet att göra det.

Här är jag perioden innan jag gick till doktorn. Livsgnistan har försvunnit ur ögonen.


Efter Baren så kom jag hem. Började må dåligt. Blev orkeslös. Tappade minnet. Gick upp i vikt. Blev känslomässigt ostabil. Fick ont i varenda muskel. Var så trött att jag ville stå och sova men kunde inte somna för att kroppen gjorde för ont.

Alla sa att det var vanlig hösttrötthet men jag förstod inte hur jag skulle överleva. Det kändes som livet försvann ifrån mig. Gick till doktorn och när jag satte mig i stolen så minns jag att jag sa "om jag ska må så här så vill jag inte leva. Jag orkar inte leva så här." och läkaren tog mig på allvar och körde alla tester han kunde.

Provsvaren kom och jag hade hypotyreos. Läkaren sa att jag skulle få äta medicin hela mitt liv men jag bara jublade av lycka. Jag hade inte inbillat mig.
Vägen tillbaka var lång.

Jag fortsatte gå upp i vikt då det tar tid att ställa in rätt dos. Jag hade ingen egen ämnesomsättning så allting jag åt satte sig på osmickrande ställen.

Jag blev arg. Besviken. Tyckte att livet var orättvist. Jag som hade kämpat för att bli smal blev nu tjock igen. Jag tyckte så synd om mig själv. Ingen fick ta kort på mig för jag avskýdde synen av mig själv. Slutade träna och tyckte istället synd om mig själv. Försökte halvhjärtat komma tillbaka, men då kom nästa bakslag, min knäoperation. Jag gav upp. Tog på mig offerkoftan och lät livet pågå utan att delta.

En dag så vaknade jag och kände att nog är nog. Jag är sjuk men jag är inte döende. Jag har gått upp i vikt men jag kan gå ned igen. Även om det är svårt med sjukdomen, men det är inte omöjligt. Jag började ta baby steps. Tränade till och från, fram och tillbaka. Var less på att hata min egen spegelbild så började ställa mig naken framför spegeln. I början gråtandes. Men med tiden så blev både träningen och spegelbilden lättare. Och ju mer jag arbetade på självkänslan i spegeln desto mer bekväm blev jag. Och gladare. Träningen kändes dock som ett måste. Jag använde mormor som pekpinne. Jag bad henne säga åt mig när jag sa att jag måste träna. Även om jag uttryckligen sa att jag inte ville. Och det hjälpte. Ångesten minskade när mormor sa att jag inte behövde träna.

I två år har jag kämpat med min spegelbild. Och sen årsskiftet så har jag tränat för att jag vill, inte för att jag måste.

Och nu är jag här, fyll av självkärlek, nykter och med en enorm kärlek för livet. För 7 år sedan så hade jag aldrig kunnat tro att livet kunde vara så här häftigt och fantastiskt.



Idag är jag några storlekar större än 36 men jag har insett att lyckan inte sitter i storleken. Jag köper kläder efter passform, inte efter storlek. Jag reflekterar sällan vilken storlek det är i kläderna som jag bär. Jag försöker fokusera på vad jag tycker om med mig själv snarare än vad jag inte tycker om. Jag har fortfarande dagar där jag känner mig som en ful ankunge men dom kommer allt mer sällan.

Jag väger mig inte och jag mäter mig inte. Jag äter hälsosamt men jag äter godis om jag känner för det. Jag väger inte maten och jag räknar inte kalorier men jag försöker att undvika saker som kroppen inte mår bra utav. Inte utav rädsla för att gå upp i vikt utan för att jag vill behandla min kropp med kärlek efter alla år av självmisshandel.

Jag tränar inte för att gå ned i vikt. Jag tränar för att jag älskar känslan av att få upp pulsen. Jag tränar inte för att jag måste - jag tränar för att jag vill.

Mitt mål är inte längre att väga en viss vikt eller ha en viss storlek i kläderna - mitt mål är att leva ett lyckligt liv. Oavsett kroppsform eller storlek. Jag vill leva ett långt, lyckligt och hälsosamt liv med en balans som rymmer god mat och goda efterrätter eller godis till filmen.

Och jag har en stark tro på att alla dessa faser jag genomgått i livet, från destruktiva förhållanden, genom missbruk och TV-shower fram till nu har gjort att jag kan göra den här livsomvälvande resan som stundar.

Efter alla år av osäkerhet och självhat är jag så redo att ta världen med storm med öppna sinnen och ett öppet hjärta! Var sak har sin tid, och nu livet, nu kommer jag!




For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar