Det är mänskligt att falla

Läste precis;
"When you screw up, skip a workout or eat a bad meal, it doesn't make you a bad person. It makes you human. Welcome to the club. There's like seven billion of us."
Och det var en så jävla bra reminder till mig själv. Jag kämpar så jävla hårt hela tiden. Varje dag. Jag glömmer lätt att det är okej att falla bara man ställer sig upp igen. Från början handlade det om att jag ville vara smal. Inte att jag ville vara hälsosam. Inte heller att jag ville vara stark. Allt jag ville var att vara smal. För att smala blir lättare accepterade. Åtminstone så trodde jag det. Jag har varit överviktig hela min uppväxt. Jag har varit mobbad för min vikt. Och jag har blivit hånad av svenska folket för min vikt. En dag så kände jag att enough is enough. Jag var tvungen att rädda mig själv från att drunkna. Då hittade jag crossfiten. Och på köpet så fick jag en fantastisk tränare (i början var det dock flera fantastiska och inspirerande tränare) och träningskompisar som hejar, peppar och pushar. Utan dessa människor så hade jag antagligen gett upp för länge sedan. Genom mina år att försöka bli smal så har jag gått på gymmet sporadiskt och även haft en PT eller två men har i slutändan alltid lagt träningskläderna på hyllan och hoppats att kilona ska försvinna av sig självt på något magiskt vis. Till jag hamnade på Tullinge Muay Thais summercamp. Jag kom dit, skämdes för att jag var störst, mest otränad och för att jag var mest osmidig av oss alla. Första träningen var ett rent helvete. Jag orkade i n g e n t i n g. Men här fanns alla dessa peppande människor. Dom kände inte mig men stod ändå där och peppade på mig. Minns speciellt ett pass när vi skulle göra burpees (jag tror inte ens att jag kunde göra två efter varandra när jag började) och två personer i gruppen var klara medan jag hade hur många som helst kvar att göra och dessa personer ställde sig bredvid mig och gjorde mina burpees tillsammans med mig tills jag var färdig. Och det är den här mentaliteten som är så jävla härlig i våran grupp. Och här, i den här gruppen med, för mig, okända människor så var det för första gången som jag kände mig accepterad för den jag är. Precis som jag är. Här handlade det dock fortfarande bara om att bli smal. I höstas så hände dock någonting och jag vaknade en dag och kände att det inte längre handlade om att bli smal. Det började allt mer att handla om att jag ville må bra, trivas med själv och om att bygga en stark och hälsosam kropp som orkar bära mig genom livet. Och sen så kom vintern och det nya året, och jag kände att "fan, nu älskar jag äntligen mig själv!" och då så slutade det plötsligt att handla om att bli smal (även om jag kommer att bli det på köpet). Nu handlar det om att komma i mitt livs form. Nu handlar det om att förbränna allt kvarliggande fett för att kunna bygga upp en stark och muskulös kropp istället. Att liksom förfina alla former och att förändra kroppen med muskler istället för att bara bli smal. Nu handlar det om att acceptera och älska mig själv och om att vara den bästa versionen av mig själv för andra att älska. Istället för att försöka överleva livet så handlar det om att leva livet, om att uppleva livet. Och det mina vänner, det är en häftig känsla. Och jag kommer antagligen på vägen att snubbla, att kanske falla, men så länge jag reser på mig igen så betyder det ingenting annat än att jag är mänsklig. Det är inte ett bakslag. Det är inte farligt. Mitt liv kommer inte att gå under. Utan det är mänskligt. Till alla ni som önskar att ni var som jag, att ni var lika motiverade som jag; kan jag, kan ni. Jag hejar på er!



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer