Dom säger att tiden läker alla sår men livet lämnar alltid spår så delar av det som vi var finns all

Myste järnet igår med Irina. Somnade tidigt. Vaknade nollfyra noll noll. av att grannen hade eftermacka. Musiken var så hög att det lät som om att det var jag själv som hade efterfest. Vaknade och var pigg (är ju min vanliga uppstigning). Låg i sängen och stirrade i taket. Log lite för mig själv när jag hörde tjejerna prata och skratta. Sommarnätter är bra fina. Somnade om och drömde att jag var ledsen. Vaknade och var.. ledsen. Och har känt mig ledsen sen dess.
Det är så mycket som händer just nu. Ska sälja lägenheten. Mitt palats, min borg, min trygghet. Har bott här i åtta år (ÅTTA ÅR!). Har älskat här, har gjort slut här, har brytits ner här och har byggt upp mig själv här. Har förlorat vänner här och har fått nya vänner här. Framför allt så har jag spenderat mitt första år (fyra dagar kvar!) som nykter här. Det känns så jävla läskigt att ta det här steget. Inte bara för att jag inte har den blekaste om hur en köper och säljer, lån och räntor, och energikalkyler och andra kalkyler utan för att jag har heller ingenting att köpa än. Tänk om jag ångrar mig? Tänk om jag inte hittar något? Tänk om jag får extra dyr ränta för att jag inte förstår bättre? Tänk om jag gör deklarationen fel? Det är så jävla läskigt att vara ensam i det här. Jag har liksom ingen självklar person att ta hjälp av och jag HATAR verkligen att känna mig som en belastning när jag ber andra om hjälp. Just nu så känns det verkligen som om att jag är ute på ett riktigt jävla stormigt hav utan en kapten att styra båten. Det är sällan som jag känner mig ensam nu för tiden, men sen så kommer det dagar som jag känner mig som den mest ensamma människan i hela vida världen. Och även fast jag vet att jag inte är det så går det inte att släppa den känslan. Och ibland så kan jag känna mig så jävla löjlig som känner det, men det är liksom allt som oftast jag som frågar andra hur dom mår, om dom vill hitta på någonting eller så. Det är väldigt, väldigt, väldigt sällan det plingar till i min telefon för att någon undrar hur jag mår eller om jag vill ta en fika, äta middag eller följa med på galej eller diverse andra upptåg. Och det saknar jag. Saknar att slippa känna mig efterhängsen. Idag skulle jag kunna skriva en bok om min känslostorm, men nu tänker jag fortsätta att ligga i sängen, dricka kaffe, lyssna på musik och filosofiera.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer