Don't stop when you're tired, stop when you're done.

Kan prata till förbannelse om hur mycket jag avskyr löpning, men idag, trots värkande kroppsdelar, svårt att andas och kramper i skulderbladet så gick det över förväntan. 200 meter så kände jag ändock att jag kunde ge järnet och har nog aldrig sprungit så snabbt och så där tidigare, men 400.. där tog det fan emot. Kröp fram men kom ändock fram och i mål. Och hur roligt är det inte att springa på led och lida tillsammans? Eller att tävla mot varandra på lek? Vi körde; 3 varv av; 200 meter Vila 1 minut 200 meter Vila 1 minut 400 meter Vila 2 minuter 400 meter Vila 1 minut 200 meter Vila 1 minut 200 meter Vila 1 minut Just nu har jag ju varit rätt så omotiverad när det kommer till kost och träning men ändock försökt att kriga på men mångt och mycket beror på inre stress men efter morgonens (vidriga) löpning så känner jag ett inre lugn och jag blev påmind om varför jag älskar träningen som jag gör. För det gör jag, älskar den. Som om det inte fanns en morgondag. Och om en månad eller två så tror jag att motivationen kommer att vara tillbaka, och jag tror att jag kommer att vara redo att ge hundra procent igen. Längtar till den dagen. Och efter idag så är jag säker på att den kommer att komma tillbaka. JAG kommer att komma tillbaka. Jag måste bara ta itu med mina projekt dessa två månader. Efter morgonträningen hände någonting, nu sitter jag här och känner att jag kan se ljuset i tunneln. Det är bara en period. Det är bara tillfälligt. Åh, nu känns livet så där fint igen!



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229