Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut

Är det någonting som jag är bra på så är det att leva kvar i det förflutna. Att älta allt det där som vi någonsin gjort och allting som vi aldrig gjorde. Hur blev det så fel?

Du lärde mig precis vad jag inte behöver, och precis vad jag inte vill ha. Du lärde mig vad som är fel. Du lärde mig att hata mig själv. Du lärde mig att förlora mitt eget värde genom att älska dig. Du lärde mig hur det känns att bli trampad på. Och än idag, flera år senare, när jag klivit ur det här, starkare än någonsin, så kan jag komma på mig själv med att sjunka ner i tankarna om dig. Jag älskar inte lätt, men jag älskade dig. Trots det helvete som jag fick gå igenom så älskade jag dig. Jag tvivlar fortfarande på om jag var kär i dig, men jag är säker på att jag älskade dig. Kanske lite för mycket, men det hör till den jag är.
Jag tänker ofta på var det gick fel, hur kunde det bli så fel? Jag anklagar ofta mig själv, men någonstans långt inne så vet jag att det gör ingen nytta, men det är svårt, svårt att släppa taget helt. Jag vet att jag aldrig, aldrig, vill ha någonting med dig att göra igen men ändock sitter jag här med tankarna på just dig. Och det är med både glädje och sorg jag tänker på dig. Den värsta känslan är att jag inte vet om jag behöver vara rädd för dig. Jag var inte rädd tills i somras. Och det är en sån hemsk känsla, rädsla. Den liksom äter upp en, sakta men säkert, inombords.

Jag kämpar dagligen med att vara en bättre version än den jag har varit tidigare. Jag kämpar varje dag med att älska mig själv. Jag kämpar varje dag med att se ljust på framtiden. Och jag kämpar varje dag med att glömma dig. Helt och ärligt. För varje gång jag tror att jag har glömt dig så dyker du upp. På gatan, i tankarna, på affären. Du är överallt och ingenstans. Jag behöver ta steget ur vår sista dans.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer