En helg i Dalarna

Hej finisar! Hur mår ni?
Här lunkar semestern på i sakta mak.
Har spenderat helgen i Dalarna. Saras föräldrar har ett riktigt smultronställe där.


Vi besökte loppisar, snicksnackade bort dagarna, och jag riktigt njöt av allas sällskap. Det är någonting speciellt med att få samlas runt bordet med en familj och äta hemlagad mat. Har ju själv inga familjemiddagar så det är alltid lika hjärtevärmande att få vara en del av andra familjers middagar.



I söndags innan jag for så visade Sara och Alexander mig Tällberg, och wow, vilken idyll! Jag må ha sett många av världens hörn, men få av Sveriges hörn, och jag inser ju att jag har missat en hel del. Sverige är verkligen så vackert på sina ställen. Behöver helt klart ta den här semestern och utforska mer.

I söndags lämnade jag Dalarna, och Alexander och Sara, för att åka till huset och vara husvakt, och för att få njuta av lugnet. Älskar att vara här.



Kliva ut barfota och dricka kaffe i morgonskruden.



Glider för det mesta omkring halvnaken. Idag glider jag omkring i min baddräkt medan jag mailar företag, och söker efter nya möjligheter.

Just nu har jag semester, men sen är jag ju trots allt arbetslös.
Har alltid känt mig driven, motiverad. Alltid haft en inre tillit till mig själv. Ni vet så där som dom säger, att en redig kvinna reder sig själv.

Har fattat många beslut både på känsla och impuls för att jag alltid har haft en känsla av att det alltid kommer att lösa sig. Att i slutändan kommer allting att bli bra. Ni vet, what's meant to be will be.

Men som en blixt från klar himmel så har jag börjat tvivla på mig själv. På min egen förmåga. Känner mig vilsen. Vilsen blandat med uppgivenhet och tvivel. En kombination som i sin tur skapar stress och ångest.

Så här sitter jag nu, i ett hus i skogen, lyssnar på vårtbitarna som ljuder i bakgrunden, och undrar vad jag håller på med?

Har passerat 30-strecket och livmodern har börjat skrupna likt en körsbärstomat som legat en dag eller två för länge i kylskåpet. Har aldrig upplevt riktig kärlek, vad det nu än må vara, och är i ärlighetens namn livrädd för kärlek. Har sagt upp mig från en bra tjänst utan att ha en plan för framtiden. Vilket då kändes som en bra idé, men som nu känns som ett förhastat beslut. Antagligen för att jag har stora visioner för framtiden, men ingen riktig plan. Ena studen blir jag trött på mig själv för att jag inte bara kan foga mig i ledet och "växa upp". I andra studen känner jag för att maganisera allt, packa väskan och ge mig ut i världen igen. Ena stunden vill jag äga ett torp för att i nästa stund vilja bo i en husbil. Ena stunden vill jag göra karriär, driva bolag och skapa mig en förmögenhet för att i nästa stund leva dag för dag, strand för strand. Ingenting känns självklart, och det skrämmer mig.

Vad framtiden må ha i sitt sköte, så är jag livrädd för att vakna en dag och känna, vad i helvete har jag gjort? Så samtidigt som jag njuter av lugnet så försöker jag lista ut vad jag önskar att kommande år ska innehålla. Vad det blir får tiden helt enkelt utvisa.

Nu ska jag dricka mitt kaffe i solen innan jag ska iväg och träffa en hjärtevän.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

Lena
,
Jag tycker du är otroligt modig. Jag håller verkligen tummarna för dig men det behövs nog inte, tänk vad mycket du hunnit med och åstakommi! helt otrolig! kram Lena