Ensamheten

Nämnde tidigare idag att söndagar är min favoritdag, och det är den ju. Oftast. Men så kommer dagar som idag. Det börjar smooth, en skön känsla genomsyrar kroppen och livet känns fint som snus. Och sen kommer den. Krypandes. Sakta med säkert. Ångesten. Den där jävla ångesten. Ibland krävs det inte mycket för att trigga igång den. Idag var det julbelysning. Och sen kom en inställd middag. Och då brast det. Då grät jag. Och så kände jag mig minst i hela världen. Rätt snabbt kände jag dock att jag var tvungen att andas, fokusera och torka tårarna. Jag visste att min kusin var runt hörnet och snart här. En stund övervägde jag att totalt bryta ihop och gråta ut allting innan hon klev innanför dörren så att hon kunde trösta ur mig det sista, men valde ändock att låta bli. Och sen gick hon. Då kom den igen. Och nu är den nog här för att stanna resten av kvällen. Den riktigt kliar i bröstet. Och ensamheten riktigt trycker. Middagen blev inställd. Fick ett akut problem. Men vill gärna ses en annan dag. Samma sak hände igår. Och i veckan. Försöker att rycka på axlarna och ta det med ro, men själen skriker inombords. Varför händer det alltid mig? Varenda. Gång. Det är så jävla svårt att känna sig hoppfull just nu. Känslan av övergivenhet greppar varenda nerv. Och så julen.. Den där jävla julen. Den dagen som är som en käftsmäll med efterföljande slag i magen. I år så känns den extra tung. En av mina favoritdagar har plötsligt blivit min värsta fiende. Ensamheten har blivit min värsta fiende. Jag är egentligen glad. Bara inte ikväll.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer