Firar två år idag! TVÅ HELA ÅR!

Tror inte på öde och så där, och är inte vidskeplig av mig, men idag dök det upp en status på min Facebook från sex år sen. Igår för sex år sedan så torrkokade jag ägg. Somnade med ägg på plattan, vaknade till en rökfylld lägenhet, trodde att jag brann inne, brandkåren fick utrymma hela huset och bryta sig in och hämta mig vilket ledde att jag hamnade på S:t Görans psykiatriska mottagning för självmordsförsök (här var jag verkligen inte(!) självmordbenägen). Och jag blev, dagen efter, anklagad för att ha förstört en brottsplats efter att ha blivit utsläppt från psyket och åkt hem, rivit ned en lapp på min ytterdörr om att "brottsplatsen ej får beträdas enligt någon paragraf i någon balk i någon rättsväsentlig bok" och städat upp askan i köket vilket så klart aldrig ledde till något åtal därefter.
Här borde jag kanske ha insett att min alkoholkonsumtion inte var att leka med. Fick ett par meddelanden på min telefonsvarare från någon organisation som ringde och ville att jag skulle ringa upp och prata om mitt alkoholberoende. Vilket alkoholberoende? Jag hade inte problem med alkoholen. Jag hade ju bara somnat. Alla kan väl däcka på fyllan? Jag hade ju inga problem. Vi hade ju druckit hela dagen i strålande sol utan att dricka vatten eller äta ordentligt. Jag hade ju inga problem, sånt kan ju hända om en äter dåligt innan. Det var ofta samma ursäkt efter en karatefylla. Jag hade inte ätit ordentligt, eller jag hade inte sovit så bra, men nästa gång blir annorlunda. Klart att nästa gång blir annorlunda. Det blev aldrig annorlunda. När jag drack var det som att spela på rysk roulette; antingen så blev jag glad och kärleksfull eller så blev jag ledsen, aggressiv och rätt okontaktbar. Ni förstår ju själva hur charmigt det måste ha varit. Konstig är nog var det aldrig någon som hytte med fingret åt mig när jag var nykter eller gav mig en avhyvling om vilket dåligt fyllo jag var. Och om det gjorde det så kom det alltid med ett skratt efter. Lite som om att det gick att skämta om.

Samma dag fyra år senare hade jag en karatefylla utan dess like. Och den dagen för två år sen så ville jag inte längre leva. Ångesten åt upp mig innefrån. Jag hade tur i oturen att här, för första gången i min alkoholkarriär, så klev någon fram och berättade hur denne var besviken på mig efter att jag, på fyllan och villan så klart, hade slagit honom. Jag hade i n g e t minne av det. Inget. Nada. Zero. Noll. Och han var besviken. Inte arg. Besviken. Och jag tror att det var det som bet på mig. Han skällde inte på mig. Han berättade hur han kände, vad han tyckte om mig och hur besviken han var. Och just det där att han berättade att han var besviken; det gjorde ont inom mig att höra. Men så tacksam för hur denne fantastiska karl, med det mest ödmjuka och fantastiska hjärta som jag har träffat, valde att bemöta mig. Vilken man han är.
Så idag för två år sen så tog jag mitt största, mitt viktigaste och mitt bästa beslut någonsin; jag slutade dricka. DET BETYDER ATT JAG FIRAR TVÅ ÅR SOM NYKTER IDAG! Det låter kanske inte så stort för någon som "bara kan ta ett glas", eller någon som känner av när det börjar rulla utför, eller någon som inte blir ett monster med tre huvud, sex armar och åtta ben efter en pava vin, men för mig är det stor. Lite så där övermäktigt.

Får ofta frågan om jag saknar det. Vet fortfarande inte riktigt vad det är som alla frågar om. Och så får jag ofta frågan om jag aldrig mer kommer dricka ett glas alkohol igen; för alla kan väl ta ett glas? (Älskar Systembolagets reklam. Den med kakan. För precis så fungerar det ju i verkligheten.)
Och så här är det; nej, jag kommer antagligen aldrig att dricka ett glas igen. jag kan inte dricka ett glas. Det är som om en djävul vaknar inom mig och bara skriker efter mer. Den liksom tar över min kropp och sveper allt som den kommer över. Tills det är kört. Och om jag saknar det? Vad det nu än är. Nej, jag saknar inte att dricka alkohol. Jag saknar inte att vakna och inte ens minnas halva kvällen, och vakna med en sån ångest som riktigt kryper och river i kroppen. Vare sig jag gjort någonting dumt eller ej, den river, den klöser och till slut så förgör den en. Nej, jag saknar inte att sova bort ett helt dygn för att jag är bakfull. Nej, jag saknar inte att höra mina vänner återberätta hur dumma saker jag gjorde som jag inte ens minns (än idag är det skitjobbigt att höra och det är ju lite som en kliande fistel som aldrig försvinner för dumheterna försvinner ju inte ur andras minnen bara för att dom inte finns bland mina). Vad jag däremot kan sakna är den sociala biten; att bli medbjuden på fest, eller bara "ta ett glas" på en uteservering. Och att ragga. Kan sakna att ragga. jag är helt oförmögen att ragga när jag är nykter. Och att få fyllehångla. Ni vet, en varm sommardag, efter krogen, alla är glada, fortfarande ljust ute och så någon sån där som en har spanat lite på under kvällen. Det kan jag sakna. Men inge droppe alkohol i världen är värt det.

Under dom här två åren har så mycket hänt inom mig på ett personligt plan. Jag är långt ifrån den där självföraktande, ångestfyllda och ledsna tjejen som jag var. Jag och livet är inte vänner till fullo, men vi är snart där. Vi samspelar på en helt annan nivå. Och framför allt så älskar jag att leva. Jag älskar att ta hand om min kropp.

OKEJ, SÅ IDAG FIRAR JAG TVÅ ÅR SOM NYKTER. Tycker definitivt att det ökar min coolhetsfaktor. Två år! Hajar ni, två år! Äej, bra kämpat, Sandra!



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

Grandma,
Bra jobbat Sandra! Du är värd all respekt och jag önskar dej fortsatt lycka i ditt liv!
grandma.bloggplatsen.se/
Ankarstrand
Ankarstrand,
Men tack! 😘
nouw.com/ankarstrand