Försenat flyg, kraschat flygplan och svar på varför jag kommer hem

30 barre och aldrig känt mig så vacker som jag gör nu


Sitter på flygplatsen och väntar på mitt flyg till Sverige. Flyget är dessvärre försenat men än är det inte värre än två timmar. Känns rimligt ändå om det nu måste vara en försening. Dock beror förseningen på tekniskt fel och det känns ju så där. Tankarna vandrar direkt iväg till det där kraschade flygplanet på Manilas flygplats. Det sista jag såg innan jag lyfte från Manila mot USA. Var ju en så där halvskön syn.


Det sista jag såg på Manilas flygplats


Kan inte förstå att jag åker hem ikväll.
Känner mig glad och lättad men även ledsen. Jag ser fram emot att komma hem men ändock tynger det mig inombords att åka hem.
Men vilken resa det har varit! Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Jag har utvecklats och formats. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har älskat varenda stund av resan men jag har också längtat hem. Och jag har träffat människor som jag stolt kan kalla för vänner, en del är vänner för livet.

Jag är så otroligt tacksam för den här resan, för alla upplevelser och insikter och alla personer som jag mött längst vägen. Och jag är så tacksam för hur jag har vuxit som person. Någonting som jag hoppas att mina vänner också kommer att märka. Jag känner mig som en ny person. En bättre person.


Såg att jag hade fått en kommentar om att jag kommer till Sverige, och jag vet att det är fler som undrar, så tänker att jag besvarar frågan.

När du började skriva om detta så skrev du att du skulle lämna Sverige för gott, men nu verkar du ha ångrat dig? Berätta gärna lite om hur du tänker och varför. Skulle vara intressant att läsa. Du kändes så säker på din sak i somras. Eller så har jag bara missuppfattat dig?

Till och börja med så har jag alltid varit öppen med att jag inte vet var den här resan kommer att ta mig. Jag har alltid varit öppen med att jag i framtiden kanske skulle ångra mig och vilja bo i Sverige, men utan att testa mina vingar så skulle jag aldrig kunna veta detta. Jag har aldrig sagt att jag aldrig kommer att komma till Sverige. Jag har heller inte sagt att jag kommer hem för att stanna? Sverige är mitt hemland. Där jag föddes och där mina vänner och min familj bor. Att jag lämnade Sverige förändrar inte det faktum. Så för att jag valde att lämna Sverige så kan jag inte komma hem till Sverige för att hälsa på?

Jag kommer hem för att ladda mina svenska batterier med kärlek, visdom och energi. Jag kommer hem för att försöka reda ut vad jag vill göra med framtiden. Fortsätta resa? Och i så fall var? Och hur? Köpa husbil? Eller vill jag trots allt komma hem stadga mig och köpa hus? Eller vill jag kanske bara köpa ett sommarhus? Vill jag kanske åka någonstans i Europa och arbeta?
Vad som än må hända framöver så känner jag att det är helt okej att ändra sig. Vilket jag alltid också har varit öppen med.

Missförstå mig rätt, jag är fortfarande säker på att Sverige inte är för mig, men Sverige har väldigt mycket fördelar som andra länder inte har, och medan jag försöker ta reda på vad mitt nästa äventyr ska vara, så ser jag ingenting märkligt i att vilja komma hem, njuta av våren, dricka gott kaffe och kramas med mina vänner? Kanske vill jag stanna över sommaren innan jag ger mig ut igen för förra året var ju inte fy skam, men kanske vill jag bara stanna i någon vecka eller två. Möjligheterna är oändliga. Och även fast jag gillar amerikanska män så är svenska män inte helt fy skam heller.

Men känner jag mig själv rätt så kommer jag bli rastlös och vilja ge mig av igen inom kort, men jag låter det vara ett oskrivet blad. Först vill jag komma hem, kramas med mina vänner, äta korvstroganoff(!) och njuta av enkelheten som Sverige erbjuder. För vi är verkligen skonade från mycket. Och det ska bli så himla härligt att inte behöva ta alla beslut själv.


Vad som än må hända framöver så är jag spänd på vad framtiden bär i sitt sköte för mig.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar