Fredag, olycka och tittköer

Hej kompisar! Fredag hörrni!

Nu börjar resfebern göra sig påmind men har haft två fantastiska dagar. Igår dinerade jag med Nathalie på Teso Sushi (vi fick inget bord på Mira Mar) och utgicks till läggdags. Idag lunchade med min kollega och därefter så åkte jag och köpte min kamera innan jag begav mig till Mall of Scandinavia för att fika med Sandra, min gamla chef, och hennes bebis. Och nu myser jag i soffan med musik i bakgrunden (det är faktiskt hennes playlist som går varm i bakgrunden. Lyssnar på den dagligen! Vill du ha bra musik så bör du lyssna på den, här är den).



På vägen hem från Mall of Scandinavia så gick det så långsamt. Redan innan Essingeleden så började det gå långsamt, och vid Älvsjö så kröp vi fram. Tänkte att det måste ha varit en ruskig olycka för att det ska gå så långsamt, och om någon är skadad, eller ännu värre, om någon är död, så får det ta den tid det tar. Det viktigaste är trots allt att räddningspersonalen kan arbeta på ett säkert sätt vid vägen. Mycket riktigt, när vi närmade oss IKEA så blinkade blåljusen likt ett lågstadiedisco, men vet ni vad? Det var i motsatt körriktning. Det var alltså tittköer. Hela vägen från innan Essingeleden. TITTKÖER. För så fort vi passerade olyckan flöt trafiken på smärtfritt och i rätt hastighet.

Förlåt mig, men det är ett så jävla vidrigt beteende. Att stanna och titta. Även att sakta in för att titta. Vill du stanna för att hjälpa till? Eller stannar du för att du är först på plats? HEJA DU! Men saktar du in för att gotta dig i andras misär, eller till och med stannar för att få första parkett, har du inget jävla vett och etikett i skallen? Och ännu värre, stannar du och tar kort? VARFÖR? Ska du framkalla det och klistra in det i familjealbumet? Dra fram det på äldre dar när du sitter i gungstolen och barnbarnen är på besök, och be dom att sätta sig i knät så du kan visa vad du har upplevt i yngre dar?

Om vi vänder på det, om du låg där? Du är rädd, skärrad. Kanske tror du att du ska dö, ligger där med dödsångest. Du kanske är chockad. Du kanske sitter fast i fordonet. Det kanske är så illa att du har blivit amputerad. Vill du då att människor ska stanna och stirra på dig som om att du är en apa en bur? Vill du att människor ska ta kort på din sargade kropp med ångest i blicken och publicera på sociala medier? Jag tror inte det. Och om du inte vill det, varför tar du dig rätten att göra det mot andra?

Kan vi inte bara respektera andra människors integritet och passera en olycksplats obemärkt? Om inte för den skadade, så för räddningspersonalen. Dom är minst lika utsatta som den skadade personen som dom försöker hjälpa. Tänk om det var din arbetsplats?

Nu blev det här ett väldigt tråkigt fredagsinlägg på en annars så trevlig fredag, men jag tycker att bristen på respekt och medmänsklighet är skrämmande, och det gör mig ledsen att se att den ibland är så obefintlig.


Imorgon väntar en rolig dag så nu ska jag försöka ruska av mig känslan av obehag inombords och sova. Inte många nätter kvar i min säng nu. Det är också en skrämmande tanke just nu.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar