Home isn't where you're from, it's where you find light when all grows dark

Hej finisar!
Skulle vilja säga äntligen helg, men den härliga känslan har ännu inte infunnit sig utan har blivit utbytt mot mindre roliga känslor.

Igår skulle jag egentligen ha åkt in till stan för att se min bästa kompis uppträda på Harry B James. Han skulle kliva på efter midnatt och bilen planerades att åka hem vid tre-snåret. Bestämde mig därför för att stanna hemma. Trots att jag inte dricker alkohol så mår jag lika värdelöst dagen efter om jag är uppe så länge, och det är bara inte värt det. Det är inte värt att förlora sömn och en hel dag efteråt för att jag är skenbakfull.
Däremot så får det mig att känna mig som världens mest värdelösa kompis att inte vara där och stötta min bästa kompis på grund av att jag hellre går och lägger mig vid tio. Vilket dessutom är tidigare än vad min mormor går och lägger sig. Det i sin tur gör att jag inte bara känner mig som världens sämsta kompis utan även världens tråkigaste människa. Jag är inte ens trettio år,  jag är singel med hela världen framför mina fötter och ändå väljer jag att gå och lägga mig innan klockan tio en lördagskväll.

Borde egentligen känna mig pigg och utvilad idag men drömde om mitt avskedsfirande. Hur jag råkade sippa på flaskan, blev alldeles för full och sårade människor som jag tycker om och gjorde mig själv till åtlöje. Vaknade med en krypande ångest efter nattens festligheter. Tänk att en dröm kan framkalla så mycket känslor. Och att drömmar kan kännas så verkliga. Ångesten är så påträngande idag att det verkligen känns som om att jag drack alkohol i natt.

Antar att det är en kombination av att känna mig som en dålig kompis igår tillsammans med alla känslor över att det snart är dags att resa som gör sig påmind i så väl drömmar som själ.
Jag vet att jag inte har någonting att känna ångest över men ni som har haft ångest vet att det är ingenting som man kan bestämma själv, eller som bara går att stänga av, utan det enda som finns att göra är att acceptera ångesten för vad den är och rida ut stormen.

Däremot så fick jag ett samtal i torsdags som riktigt värmer min själ när jag tänker på det. Det får mig att le inombords. Egentligen var det inget speciellt, men en av mina vänner ringde upp mig för att berätta att hon saknar mig. Och det är kanske inte så konstigt, men det hör inte till vanligheterna i mitt liv. Ibland så skrivs det i meddelande, men att någon ringer och säger det i ord, det händer sällan. Oftast sägs det också att man "bör ses för att det var länge sedan" vilket indirekt betyder att man saknar den personen, men att direkt adressera att man saknar någon är inte så vanligt i mina umgängeskretsar. Hör väldigt sällan uttalat att någon saknar mig. Det kändes väldigt speciellt. Väldigt genuint och vackert. Men å andra sidan så är det precis det som hon är, genuin.
Men är det inte konstigt det där, att det är så svårt att faktiskt berätta vad man känner när man känner det? Jag skulle inte säga att jag är en mästare på att adressera känslor heller, men oftast så känner jag mig hämmad i att göra det då mina vänner inte gör det. Att jag liksom är för känslosam. Om man nu kan vara det. Och eftersom det oftast blir en envägskommunikation i känslorna så känns det oftast som om att jag värdesätter relationen högre än den andra personen. Som om att jag tycker om personen mer än den personen tycker om mig. Det bäddar för besvikelse, och då undviker jag heller besvikelsen genom att inte få det bekräftat. Tror nog världen skulle vara en bättre plats om fler vågade visa känslor när känslorna infinner sig. 


Nåväl, nu har jag haft en lång mysig morgon i soffan så nu ska jag svida om och ge ångesten en omgång på gymmet innan jag svidar om för att fira min bästa kompis födelsedag. Kan inte förstå att vi har varit vänner i 23(!) år. Vi har verkligen gått igenom djupa dalar och höga berg tillsammans. Och tacksam för det är jag.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer