Hur känns lycka?

Förutom att tampas med meningen i livet (det inlägget går att läsa här) så tampas jag även med lycka. Vad är lycka? Hur känns lycka? Vad gör mig lycklig?

Jag vet att jag mår som bäst när jag kastar mig ut i det okända, när jag utmanas. Hela mitt vuxna liv har på ett eller annat sätt varit en ständig kamp, och nu när jag inte behöver kämpa, nu när jag bara kan flyta med och njuta, så känner jag mig oanvändbar. Utbytbar. Nästintill icke älskvärd. För utan ett syfte, vad är man då? Vem är man då? Och kan man älska någon som inte gör någonting, som varken är någonting eller betyder någonting?

Känner ofta att jag står och stampar. Ett steg fram, två steg bak. Även nu, nu när jag flyter, så känns det inte som om att jag flyter med strömmen, snarare så känns det som strömmen drar mig tillbaka. Känner en ständig inre känsla av misslyckande, att jag har misslyckats i livet. Att jag är misslyckad. Jag som skulle så mycket. Jag som aldrig skulle komma hem igen. Och här är jag igen, hemma.

Men så är det lätt att glömma var jag har varit, vad jag har gjort. Jag har varit med i två(!) dokusåpor, jag har köpt och sålt lägenheter som folk byter underkläder, jag har sålt allt jag äger för att upptäcka världen och jag har flyttat till en annan stad på mindre än 24 timmar för karriären. Men när jag sitter här, i staden som jag försökte fly, så känns det som om att det aldrig har hänt, som om jag aldrig har gjort annat än det jag gör i dag. Som om att jag är fången.

Jag vet inte vad jag behöver men jag vet att jag behöver mer, och jag vet inte vad jag vill ha mer av men jag vet att jag vill ha mer. Jag vet att jag varken är lycklig eller olycklig. Kanske är jag bara född hopplös. Liksom rotlös och meningslös. Kanske är det inte svårare än så?



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer