I don't hate you, but I don't love you at all

Inlägget innehåller affiliatelänkar

1. Regnjacka HÄR / 2. Handskar HÄR / 3. Jumper HÄR / 4. Hörlurar HÄR / 5. Tröja HÄR / 6. Korthållare HÄR / 7. Boots HÄR / 8. Skjorta HÄR / 9. Halsduk HÄR / 10. Kalsonger HÄR / 11. Skärp HÄR Farsdag står ju i farstun och stampar. Jag själv har ingen far att fira. Har heller ingen farbror, farfar eller morfar att fira. Av alla kommersiella dagar så tycker jag nog att farsdag är en av de finare. Upplever ofta att papporna hamnar lite skymundan då det oftast är kvinnorna som drar det största lasset hemma. Åtminstone under det första året. Funderar ofta på hur mitt liv hade sett ut om jag hade haft en pappa som var närvarande under min uppväxt. Hade jag varit en annan person med andra åsikter? Hade jag växt upp där jag växte upp? Hade jag varit där jag är idag? Hade jag tagit samma beslut för två och ett halv år sen att avsluta en relation som egentligen borde ha en självklar plats i mitt liv? Ofta när jag tänker på min pappa så känner jag mig rätt halv. Som om att halva min personlighet fattas mig. Det är ingenting som grämer mig, men det är ändock svårt att inte tänka på. Ens föräldrar är ju en del av en själv. Ens föräldrar ska ju finnas där, forma en, hjälpa en och stötta en, men framför allt så ska ju föräldrar älska en villkorslöst. Jag funderar ofta på om min relation till andra människor hade sett annorlunda ut om jag hade stöpts ur en annan form. Jag funderar också ofta på hur jag kommer att bli som förälder. Jag vet ju hur jag inte vill bli, men tanken på att bli mamma skrämmer mig. Jag är så himla rädd för att jag inte kommer att älska mitt barn. Jag har inget tålamod och jag klarar mig inte utan sömn. Det är ju tur att jag inte är där än..



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229