I like to be alone but i hate to be lonely

 Igår så hämtade Alexander mig för en fika på Åsgatan 2. Det fina med Alexander, att efter allting som vi gått igenom, så är han den som älskar mig precis som jag är. Han kan driva mig till vansinne ibland, och jag kan slänga på luren i örat på honom i ren frustration, men så kommer jag på att jag glömde att berätta någonting och måste ringa upp igen. Han vet ju det där, han vet ju att jag inte kan vara arg på honom. Han har stått vid min sida genom allt. Och då menar jag allt. Alexander är den enda jag känner att jag kan fläka ut min allra innersta för. Så igår gjorde jag det. Jag berättade för honom hur ensam jag känner mig, och hur ledsen det gör mig. Då berättade han om en tjej i våran bekantskapskrets som hade skrivit ett inlägg om hur ensam hon är. Och varenda ord träffade som en nål i hjärtat. Det var som om alla hennes ord var mina. Här nedan är några delar av hennes inlägg.

"Att aldrig vara själv men ändå fullkomligt ensam.

Jag har alltid saknat en stabil vänskapskrets. Vi flyttade vartannat år nästan hela min uppväxt och det var svårt att bibehålla en starkt kontakt innan mobiltelefoner och internet. Jag har plockat upp några få som jag lyckats hålla kvar vid men då menar jag få och nästan bara en.

Det är delvis mitt eget fel, jag har alltid jagat något annat - flyttat mycket, bytt intressen och umgängen efter säsong. Inte för att jag inte tyckt om dem jag haft runt mig utan för att jag alltid fått kämpa för att få känna mig som en självklar del av en grupp. Jag samlar ihop men blir aldrig själv inkallad eller inbjuden.

Jag har lärt mig att leva med detta och lägger därför ingen större energi på att ta egna initiativ i mitt sociala liv med rädsla för att bli besviken.

Så fort nyheten om att jag var gravid kom ut så slutade telefonen att ringa. Jag försökte trösta mig själv med att det förmodligen berodde på att mina vänner oftast ses över en öl och att det i sig är mer tragiskt än att de inte ringer men det visade sig vara en klen tröst.

Jag trodde att min telefon skulle börja ringa, att något sms skulle trilla in och inbjudan till umgänge och socialt liv skulle komma tillbaka nu när den tuffaste perioden var över men telefonen låg där - svart och tyst. Hade jag tur så fick jag kanske ett sms från H&Ms kundklubb.
Jag började förlora självförtroendet och tänkte att jag inte kunde bjuda in mig själv, tänk vilken besvärlig situation jag skulle sätta mina föredetta vänner i när de obekvämt skulle behöva bortförklara anledningen till att jag inte kunde delta.

Jag ser på Facebook och instagram hur mina gamla vänner går på bio, restaurang, utställningar, shoppar, dricker öl, går långpromenader och fikar och jag undrar hur det känns att leva i den världen. Vet de om att jag existerar eller lever jag i ett parallellt universum? Själv så låter jag min instagram ge skenet av att allt är på topp i mitt liv. Så jävla dumt."

För det är ju så att jag ofta känner mig som världens mest ensamma människa. Jag firar två år som nykter imorgon (TVÅ ÅR! Så jävla stort!) och jag skulle aldrig byta bort det för någonting i hela världen för jag älskar ju att leva, och jag vet att skulle jag börja dricka igen så skulle jag antagligen inte leva så himla länge till. Men med nykterheten så försvann liksom den sociala umgängeskrets som jag hade. Ingen bjuder längre in mig till att fira saker (snart är det ju t.ex midsommarafton och den lär jag få spendera själv), eller för att "ta ett glas", eller för att gå och festa, eller åka på semester. Jag ser ju hur alla gör allting med varandra. Med varandra utom med mig. Jag vet ju att om jag ringer (som vanligt!) mina vänner så vill dom oftast hitta på någonting, men jag vill inte behöva bjuda in mig själv hela, hela, hela tiden för att slippa sitta hemma själv. Det känns liksom aldrig ömsesidigt. Och jag känner mig oftast som världens mest efterhängsna person. 
Ibland känns det som om att jag borde sälja lägenheten, packa och bara.. byta land. Lära känna nya människor. Skapa mig ett nytt liv med en ny framtid. För egentligen, vem skulle sakna mig?



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

Linda
,
Åh, Sandra. Tänk om man vågat fläka ur sig mycket tidigare, vad bra det kunde ha blivit. Kram till dig.
Ankarstrand
Ankarstrand,