Ibland så måste man släppa taget

Jag lever, men är fortfarande känslomässigt mör efter helgen. Fick ett meningslöst blombud i helgen som gjorde mer skada än nytta. I ärlighetens namn så vet jag inte varför jag fick det för när jag tackade för leveransen och samtidigt påpekade att det inte förändrar någonting så fick jag bara skit kastat på mig. Personen drog på sig sin offerkofta i vanlig ordning och var inte sen på att berätta hur dålig människa jag är. Igen. Som så många gånger förr. 


Det är så hemskt att en person som ska vara en av de viktigaste personerna i ens liv är allt annat än just det. Även om jag är säker i mitt beslut att avsluta relationen så gör det så ont. Så fruktansvärt ont. Och det är svårt att inte känna sig ensam. Ni vet, när alla pratar med värme om sina familjer och går på familjemiddagar, såna saker som jag inte får uppleva. 
Har så mycket fina människor i mitt liv som stöttar mig, hejar på mig och älskar mig men det blir aldrig samma sak. 
Nu, mer än någonsin, så längtar jag efter att få bilda min egen familj. Med egna traditioner. Att få bli den kvinnan som jag vet att jag kan bli.
Nåväl, tråkiga saker händer, det gäller bara att rida ut stormen. Om två dagar så är jag på väg till Frankrike. Det om nåt är ju alldeles fantastiskt. 



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer