Jag lär mig fortfarande om livet

Kitten cuddles!

Sunday feels

Posted by Nova 919 on den 10 oktober 2015
Livet är så fint just nu, och jag älskar verkligen varenda minut av det. Är det någonting som jag har lärt mig sen jag fick lära mig att börja leva på nytt (man skulle kunna kalla det att jag är pånyttfödd) är att livet blir vad jag väljer att det ska vara. Bara för att jag har en dålig dag, vaknar på fel sida eller känner mig ledsen så betyder inte det att jag måste låta den känslan genomsyra hela dagen, eller att dagen är dålig bara för att min egen dagsform är det. Har varit ledsen i ett par dagar av olika anledning och det gör mig extra känslig men precis som jag har varit ledsen så har jag samtidigt varit väldigt lycklig. Det är såna kontraster och det gör att huvudet (och hjärtat) blir extra tungt att bära när det är så mycket tankar på en gång. Jag gråter rätt ofta. Inte för att jag är ledsen utan för att det är så mycket känslor. Även lycka får mig att gråta. Jag gråter ofta men nästan för att jag faktskt är ledsen. Det är som en slags urladdning, en lättnad. Precis som igår så vaknade jag, blickade ut genom fönstret (har inga gardiner och täcker heller aldrig för fönstret när jag sover) och blickade ut över min lägenhet (stänger heller aldrig sovrumsdörren) och äntligen så börjar det här att kännas som hemma. Mitt hem är min trygghet, min borg och min sköld. Här kan jag skala av alla lager ändå in på djupet, andas, reflektera och få smaka på livet. Min lägenhet har, på senare år, kommit att bli så mycket mer än bara ett tak över huvudet. Och både igår och idag så har jag känt sådan tacksamhet. Till mig själv (förstår ni hur långt jag har kommit? Att gå från att inte vilja leva till att älska livet? Att gå från att känna sådat självhat till att älska mig själv?) för att jag har lärt mig mitt eget värde, och för att jag har lärt känna mig själv, men även till människorna i mitt liv, var jag är och var jag är på väg. Jag önskar att jag kunde vara mer lättsam, att jag kunde logga in här och visa min senaste outfit (åtminstone dom dagar då jag hinner bära någonting annat än arbetsuniform eller träningskläder) eller visa en riktigt frän bild på vad jag åt till middag, men så fort jag lägger fingrarna på tangentbordet så är det som om att mitt hjärta kryper ur bröstet och själv omfamnar tangenterna (och sen så har jag inte en tillräckligt bra kamera heller). Igår berättade min parhäst att när vi var yngre så skröt jag alltid om mina nya kläder (jag minns verkligen inte detta avsmakliga beteende, men jag minns att jag ofta faktiskt hade nya kläder) och det var väl ett sätt för mig att bli omtyckt. Jag var osäker, mobbad och hånad att jag antagligen inte visste något annat sätt att få andra att tycka om mig. Idag är jag tvärtom. Jag vill inte bli älskad för materiella ting (även om jag fortfarande älskar materiella ting) utan för den person som jag faktiskt är. Med alla mina egenheter, skavanker och mitt känslomässiga virrvarr. Och igår var en sådan dag som jag uppkattar mer än dom flesta dagarna. Sovmorgon, lyxfrukost, kaffe i sängen, fikapauser med gullisar, julbord och efterföljande drinkar med vänner och en kväll som var händelserik och kärleksfull men ändock slut vid tiosnåret. Har inte riktigt koll på vad det här inlägget skulle leda till, men min frånvaro beror inte på brist utav inspiration utan en nypa för mycket känslor och tankar. Och en överdriven kärlek till livet.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer