Jag tror inte någon har lärt dig om kärlek

Den här låten är som skriven för mig för några år sedan. Två av mina vänner hade en liten slags intervention med mig och fick mig att öppna ögonen för vad som skedde. Nog för att jag inte vill förstå, men någonstans längst där inne så förstod jag att det var fel. Så jävla fel. En människa, som en dessutom ger hela sitt hjärta till, ska inte förstöra en.

Ältar ofta saker. Och det här är en av sakerna som tar upp mycket av min tankeverksamhet än idag och det kan ibland kännas frustrerande, men någonstans är det också en påminnelse till mig själv om vad jag har lärt mig på vägen. Rädslan finns dock alltid där. Ibland bara i bakgrunden, men ibland blommar den upp. Ibland kommer jag på mig själv med att undra vad som händer nästa gång. Är det bara tomma hot? Blir hot till verklighet? Hur kan det finnas så mycket ilska? Det har gått flera år, och uppenbarligen finns det fortfarande känslor där. Inga positiva, men ändock känslor. Och God knows, jag har aldrig påstått att jag var en ängel, men det var jag som förlorade hela mig själv. Jag blev en person som jag själv tidigare föraktat. Jag blev en helt annan person. Men utan den personen så hade jag aldrig blivit den jag är idag. 

Jag har alltid sagt att det bara är att lämna. Att det aldrig är värt att riskera sitt liv för kärlek. Men jag förstod inte. Eller det är ju faktiskt en lögn; jag förstod. Om inte annat så gjorde min magkänsla det, och den har ju faktiskt sällan fel. Men jag ville inte tro på magkänslan. Jag ville tro på honom. Jag ville tro att det inte skulle hända igen. Jag ville tro på alla löften. Trots att jag någonstans förstod att det aldrig skulle hända.
Jag har alltid sagt att om min partner inte tycker om mina vänner så får det va'. Mina vänner har alltid varit min familj, min trygghet och några som jag aldrig vill leva utan. Jag gav upp allt det här. Utan att förstå det själv. Han ville inte umgås med mina vänner, och jag ville ju spendera all min tid med honom, så då avstod jag från att umgås med mina vänner. Så ung, så naiv och så blåögd.
Jag är så tacksam för att mina vänner ruskade om mig, talade vett i mig och satte ned foten. Utan dom hade jag nog aldrig tagit steget ur vår sista dans. Och jag är så tacksam för att dom aldrig gav upp om mig och slutade att älska mig trots att jag inte var mig själv.

Jag önskar att fler vänner var som mina vänner. Jag önskar att fler vågade säga ifrån när dom ser sina vänner fara illa. Psykisk misshandel är oftast värre än fysisk misshandel. 

Det finns dock inte bara ont att säga om dom här två åren, för personen som jag föll för var så väl charmig som rolig. Och jag minns det så väl. Så varm, så fin. Men saker förändras, precis som personer. Men jag vet att bortom all fasad, alla lögner och bakom all osäkerhet så finns en fantastisk person.

Det har tagit många år att våga släppa in någon. Det tog många år att våga vara ensam med onyktra män (när jag själv var nykter). Men nu, nu längtar jag efter att få öppna mitt hjärta, älska och leva med en annan människa. Jag är äntligen där. ​Jag är fortfarande livrädd för att bli sårad, men jag är ändock full med längtan efter att få träffa någon som ​vill​ vara med mig. Någon som älskar mig trots alla mina egenskaper. Någon att dela så väl bra som dåliga dagar med. Någon att skratta tills jag kiknar med. Någon som aldrig skulle drömma om att skada mig. Varken psykiskt eller fysiskt. Någon som istället värnar om mitt välmående. Någon som.. äej, någon som helt enkelt vill bli gammal och grå med mig.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer