Kan inte tro att det är sant

​Okej, så idag gjorde jag någonting alldeles galet; jag sa upp mig. Nästa steg är att sälja lägenheten och bilen. Och sedan sälja allting som jag äger som inte får plats i en ryggsäck. Om fyra månader så startar jag nästa kapitel i mitt liv; resa jorden runt. På obestämd tid. Vad som än må hända, händer. Det känns overkligt och häftigt på samma gång. Och alldeles galet. Och läskigt. Men det här är någonting som jag har velat göra så länge som jag kan minnas och det är dags att jag tar ansvar för min framtid och ser till att det händer.

Har aldrig varit så säker på någonting tidigare som jag är i att det här är rätt beslut. Direkt efter att jag hade berättat för mig chef så kände jag mig alldeles lätt. Lätt och lycklig. Men sedan Kroatien har jag varit fylld av ångest inför detta samtal, och fylld med skräck. Jag drömde till och med mardrömmar hela natten om samtalet med min chef. Hade så ont i magen hela vägen till jobbet att jag trodde att jag skulle kräkas av all nervositet. Antagligen för att hon är så mycket mer för mig än bara min chef och jag känner en sån otrolig tacksamhet att få ha henne som en del av mitt liv.

Jag vet att mina nära stöttar mig i mitt beslut även om dom även känner känslor som skräck och sorg. Och det är helt okej att känna så. Och lilla mormisen som alltid ska säga dom roligaste sakerna.
Jag: Men för mig är det otroligt viktigt att du stöttar mig i mitt beslut.
Mormisen: Men jag kan inte stötta ett beslut som jag tycker är alldeles galet! Man åker på semester och sen kommer man hem och jobbar igen!
Min verklighet och mormisens verklighet stämmer inte alltid överens, men jag förstår också att hon självklart vill att jag ska vara lycklig. Och jag är som lyckligast när jag reser.

Självklart så kommer ni att få följa med på min resa. Det är med skräckblandad förtjusning som jag välkomnar framtiden med öppna armar.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer