Kanske är jag inte gjord av sten. Kanske gör det ont.


Vaknade uppgiven. Tom. Ledsen. Med en känsla av ensamhet. Har drömt mardrömmar senaste nätterna. Om allt från tyget på min nya säng till värmeböljor. Har nog en inre stress som gror.

Har haft dödsångest senaste veckorna. Min dödsångest kommer och går. Oftast kan jag vifta bort den lika snabbt som jag viftar bort en envis fluga men nu har den etsat sig fast ordentligt. Ibland när jag går och lägger mig så är jag rädd att jag inte ska vakna. Så där som morfar gjorde, och som vår kusin gjorde, och som min klasskompis mamma gjorde i skolan, eller som en bekant gjorde för ett par år sedan. Ibland är jag livrädd för att få cancer. Så där som jag känner så många som har fått. Men så finns dom där dagarna när jag är så otroligt tacksam för livet. Där jag inte känner annat än tacksamhet och lycka. Dagar då jag känner att mina sjukdomar bara är petitesser i sfären.

Känner mig lycklig för allting jag har men samtidigt så känner jag mig stundom stressad över att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv. Var på en anställningsintervju häromdagen. En alldeles fantastisk anställningsintervju. Och den där chefen som höll intervjun, han skulle jag gärna ha som chef, men han sa någonting som fastnade. Efter intervjun analyserade han vårat samtal, ett samtal som var uppfriskande, ärligt och väldigt bra, och sa konstaterande att jag är nyfiken som person. Och att han tror att jag aldrig kommer att sluta vara varken nyfiken och sökande. Han sa också att det inte är någonting negativt och det kändes så uppfriskande att få höra. Jag känner mig ju ofta som en udda fågel för att jag varken har en plan för framtiden eller besitter ett uns vetskap om vad jag vill göra i framtiden. Att jag allt som oftast känner att jag är en udda fågel får mig att känna mig ensam. Som om att ingen förstår. Och det är en tung ryggsäck att bära.

Och det är någonting som jag har slutat att göra, förminska mig själv för att passa in. I så många år har jag varit rädd för att inte passa in. Så när jag var där på en strand ute i världen, ifrågasättandes min existens, så bestämde jag mig för att sluta förminska mig själv för att andra inte ska bli obekväma i min närhet. Jag tänker, om någon blir obekväm i min närhet så är vi kanske inte passande för varandra? Oavsett om det är i arbetslivet eller privatlivet.
Så nu, på mina anställningsintervjuer, är jag brutalt ärlig med vem jag är. Jag lägger alla kort på bordet. För rätt arbetsplats så kan jag vara en av dom största tillgångarna som dom skaffar sig men på fel arbetsplats så kan min personlighet kanske stjälpa mer än den hjälper. Jag har berättat friskt och glatt om hur mina styrkor också är mina negativa sidor, att jag själv inte ser det som någonting negativt, men att jag vet att andra kan uppleva mig som skrämmande, att min rakhet, tydlighet och ärlighet ofta upplevs som skrämmande för att jag är kvinna. Jag är kvinna, jag tar plats och jag är inte rädd för att synas. Jag ifrågasätter och jag söker svar. Och jag är öppen med att jag försöker mjuka upp mina linjer och hitta en balans men att det är svårt när det är min personlighet, att det inte bara är en person som jag är i arbetet utan att det är precis som jag är i livet. Att jag tycker om struktur men också om frihet. Att jag inte vet var jag ser mig i framtiden. Att drömmen länge var att bli chef eftersom jag tycker om att leda, bestämma och ta ansvar, men att jag inte längre är så säker på min sak.

Jag känner mig trött från tyngden av att bära ensamheten. Återigen så känner jag mig mer ensam i Sverige där jag har alla vänner och den lilla familj som jag har alldeles runt hörnet än när jag är ute i på äventyr i vida världen alldeles ensam. För där och då vet jag att jag endast har min själv att förlita mig på. Jag var rädd att ensamheten, och känslan av utanförskap, skulle komma krypandes när jag kom hem på svensk mark igen, och här är den nu. Tillbaka och lika stark som innan.

Just nu så bygger jag och formar min framtid utefter vad jag tror att jag vill göra men jag är rädd att jag skapar någonting som jag i ett senare skede kommer att ångra. Jag tackar nej till arbeten på grund av lön och arbetsuppgifter för att det inte passar in med min målbild, men tänk om min målbild är felaktig och jag kanske går miste om erfarenheter för att jag tror att vissa saker är viktigare än andra?



Nu måste jag klä på mig för att ta emot min sängleverans som kom tidigare än beräknat och ta reda på om mardrömmarna om tyget stämmer eller inte. Och sedan ska jag bege mig ut i solen för att samla inte bara mina tankar utan även styrka, värme och energi.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar