L E D S E N

Att vara en officiell person medför en del.. annorlunda människor. Människor som gömmer sig bakom sina datorskärmar, som kommenterar en annan person utseende och personlighet utan att ha en susning om vad dom egentligen pratar om. Jag har tur att ha fått lära mig vem jag är, och jag har turen att fått lära mig att älska mig själv, men alla människor är inte lika tursamma. Det är inte lätt att vara trygg i sig själv och älska sig själv med brister och fel. Och speciellt inte när utomstående vill berätta om hur dålig, tjock och ful en är.

Såg idag ett meddelande som jag har fått från någon. Någon som har skrivit till mig tio gånger utan att jag svarat, någon som har letat upp mitt nummer (finns inte på t.ex Eniro), skickat sms till mig och ändock inte fått ett svar, och när jag då rensar min Facebook från människor som jag aldrig har träffat så får jag det här; "Orka ta bort en vän. Jag har ju fan inte gjort dig någonting. Nog förstår jag varför folk mobbade dig i Farmen för jag såg då du stod och grinade och sa att ditt liv var ett helvete. Att du varit mobbad mycket och det förstår jag mycket väl varför du var." Och det här är ju egentligen inget farligt meddelande (bara ett exempel), men vem ger sig själv rätten att skriva så till en annan människa? För nästa person som får ett sådant meddelande så kanske det är pricken över i:et och grädden på moset för att faktiskt avsluta sitt liv. Och det gör mig så ledsen att vissa människor inte förstår att ord gör ont. Ord kan göra så jävla ont.

Jag har haft varenda storlek. Jag har testat varenda bantningskur som finns men jag har insett att den enda lösningen är att lära mig att älska mig själv. Det är inget lätt arbete. Det är ingenting som kommer över en natt. Och än idag så får jag vissa dagar kämpa med min självkänsla.

Jag minns när jag var yngre, i grundskolan. Jag minns hur andra barn hånade mig för mina extra kilon som var rätt många. Hur jag alltid blev vald sist på gymnastiken. Hur ingen ville leka med mig efter skolan. Jag minns hur andra barn skrattade åt mig. Jag kan än idag höra skratten. Jag minns hur jag ringde Bris kristelefon, och jag minns hur mycket jag tänkte på självmord. Jag minns också hur ofta jag gick till sängs och bad till Gud att göra mig smal så skulle jag vara snäll resten av mitt liv. Men jag minns också att när jag var i min bästa form förra året så var jag ändå inte nöjd. Jag tvingade mig själv att äta torsk och broccoli i tre veckor (jag h a t a r såväl torsk som broccoli. Många måltider så kräktes jag upp maten och för att sedan svälja den igen). Tills jag ringde Alexander och nästan grät och bad honom laga mat till mig.

Här var jag i min bästa form. Stark, uthålling, och med inte så överdrivet mycket fett på magen. Med storlek 36 i kläder. Här kunde jag ändå inte förmå mig att njuta av livet utan jag behövde bli av med resterande fett.

Straxt efter den här bilden så började jag gå upp i vikt. Och ganska mycket därtill. Sen visade det sig att jag har hypotyreos som jag kommer att få leva med resten av livet. Jag kan förbättra den genom att inte äta gluten, kål, valnötter och andra livsmedel, men jag kommer aldrig att bli frisk från den. Jag kommer behöva äta medicin resten av livet.

Så här är jag alltså, i min livs form, och ändå inte är nöjd. Här hetsar jag med såväl träning och kost för att bli om ännu smalare. Och så här i efterhand så borde jag ha älskat mig precis som jag var.

Jag har haft alla möjliga former. Former som jag alltid har hatat. En kropp som jag alltid har misshandlat. Så länge jag kan minnas.

Men nu har jag insett att jag måste älska min kropp som den är. Jag har gått upp i vikt. Alldeles för mycket, och att säga att jag är nöjd i min kropp som jag är i idag är en ren lögn. Men jag älskar ändock mig själv. Jag behöver finna en balans mellan hälsosam kost och en hälsosam syn på träning. Sen jag skadade knät så och inte har kunnat träna så har jag insett vad träningen har gjort för mig, och vad den faktiskt gör för mig, men jag har även insett att jag även måste leva utanför träningen. När jag blev nykter så blev träningen min flykt. Och jag behöver inte fly längre. Jag står stabilt på marken. Jag kan vara nykter även utan träningen men varken min kropp eller själ mår bra utan träningen. Jag vill hitta en balans i kosten som tillsammans med träningen gör att jag kommer tillbaka i formen som jag var i. För då så mådde min kropp bra och det är precis det som är viktigt, att må bra.
Jag mår som bäst när jag är i form. Någon annan mår kanske som bäst med några extra kilon. Någon annan kanske mår bra av att gå på strikt diet. Någon annan kanske mår bra av att inte träna alls. Vi är alla olika och det är så himla viktigt att hitta sig själv och lära känna sig själv på djupet. Att göra upp med alla gamla demoner. En gång för alla. Livet blir så mycket mer fantastiskt av att älska sig själv. Och om du inte älskar dig själv, hur ska någon annan kunna göra det? Du kommer bli en så mycket gladare människa om du är freds med dig själv.

“Love yourself. Forgive yourself. Be true to yourself. How you treat yourself sets the standard for how others will treat you.”
Steve Maraboli,
Unapologetically You: Reflections on Life and the Human Experience

Kan vi inte bara enas om att vara snälla mot varandra? Alla bär vi på ett bagage. Och det är så himla, himla dumt att döma boken av omslaget. Men först, sluta döma dig själv. Sluta stå framför spegeln och rycka och dra i områden du inte trivs med. Om du inte älskar dig själv på djupet så kommer du inte trivas i någon kroppsform, med eller utan kärlekshandtag.

Så här ser jag ut idag. Med många extra kilon, en hängade mage och ändock med en stark kropp med muskler därunder, men under all yta SÅ MÅR JAG BRA. Och utan hälsan, vad har vi då? Skratta mycket, älska stort och upplev livet så lovar jag att dom där kilona, eller dom där brösten, eller dom där låren, eller den där näsan, eller dom där tänderna, kommer att kännas rätt betydelselösa. Du är fin precis som du är.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer