Lägenhetsvisning, uppgivenhet och stress


Hej finisar!
Förlåt att jag är lite MIA här, men jag är bara så otroligt stressad just nu. Just nu så känner jag bara ren uppgivenhet och vill slita mig i håret samtidigt som jag skriker "vad håller jag på med?", men jag vet innerst inne att jag vill vara här, och jag vet att så snart som jag hittar en lägenhet (och helst en att köpa!) så kommer allting kännas bättre. Tror dock att alla mäklare i Karlstad kommer att ha blockerat mitt nummer innan jag har hunnit köpa någonting. Ni vet ju vid det här laget att tålamod är inte min starka sida, och det är ju antagligen därför jag känner för att fläkta och fly. Stressen, otåligheten och frustrationen över att bo på hotell för fysiskt ont inom mig och det riktigt sticker i huden av alla känslorna. "Det löser sig" är inget motto som jag håller kärt, men min tappra mormor försöker dagligen att upprepa det likt ett mantrat för att få mig att djupandas och inte fullständigt explodera av panik. Jag vet att det inte är någonting att elda upp mig över, och min chef är minst lika pedagogisk och uppmuntrande som mormor, men det finns ingen rim och reson för mina känslor när dom väl blossar upp. När känslorna väl är påeldade så skenar känslorna likt ett okontrollerat tåg, bäddat för katastrof.

I lördags var jag på lägenhetsvisning av en liten två med utsikt över älven. Perfekt för mig men dessvärre accepterar inte ägaren mitt bud. Trots att lägenheten inte är använd på så pass länge att det är spindelnät i den(!) så vill mycket tydligen ha mer. Idag var jag på visning av en fantastisk hyresrätt, kände verkligen wow! när jag klev in, och för att inte tala om paret som hyr den i dagsläget, världens goaste par, men med min vanliga tur så visade det sig att den blir ledig första juni. Amen tjena mittbena. Tack och hej! Min vanliga tur.
I veckan har jag två visningar om dagen nästa varje dag, och sedan kom det ut en lägenhet idag som jag hoppas innerligt på, men vet redan innan att mitt bud kommer inte att vara ett accepterat bud, och i och med att min Queen Cave inte är såld än så är inte min bank-kvinna överdrivet förtjust i att låna ut en shit load of money till mig. Visar det sig att jag får en chans på den lägenheten (hallå marmor badrum!) så ska jag med hjälp av min chef försöka skjuta kärlekspilar likt Cupid på alla hjärtans dag för att charma henne. Alexander sa "har du tur så!" men så frågade jag honom om han kunde nämna en enda gång jag har haft tur, radiotystnad fick en ny mening.

Jag är verkligen så peppad på att vara i Karlstad. Karlstad verkar ha så mycket att erbjuda, men just nu är det bara.. tufft. Det går egentligen ingen nöd på mig på så sätt, men det är helt enkelt bara precis det, tufft. Och när det känns tufft så känns det om ännu värre att inte kunna träffa mina vänner. Att kunna åka hem till Alexander och Sara, bli bjuden på god mat och slumra på soffan till ljudet av deras tissel och tassen, att liksom få känna någon form av trygghet och tillhörighet. Tänkte ta en paus från hotellivet i helgen för just det, en natt i värmen av deras kärlek, men så visade det sig att dom inte ska vara hemma.

.. men det löser sig.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229