Livet är så jävla orättvist

Idag så fick jag ett hjärtskärande besked. Det är så kliché att säga att en inte vet vad en har för ens det är för sent. Vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag måste visa mer uppskattning, mer kärlek, och ironiskt nog så står jag nu här och inser att varje ögonblick räknas. Det räcker inte att själv veta att en person är betydelsefull för en; den personen måste få veta det också.

Livet är så jävla, jävla ömtåligt. Det kan gå så himla, himla fort innan det är över.

Ikväll så går jag och lägger mig med ett tungt hjärta, tänker på alla minnen tillsammans och ber. Är egentligen inte troende, men jag måste tro och be för att du är stark nog att vakna och ta dug tillbaka till oss. Tänker sända alla mina tankar till dig, och jag tänker lägga all min energi på att önska, be och hoppas att du vaknar igen. 

Jag tänker på när du lärde mig allt under motorhuven för att lugna mig inför min uppkörning. Jag tänker på hur du, med kort varsel utan att tveka, följde med mig och köpte min första bil bara timmen efter att jag hade tagit körkort. Jag tänker på hur du tvingade mig att köra din gamla bil bara timmen efter jag fått mitt körkort och hur livrädd och svettig jag var och du ändå peppade mig hela vägen; "ska vi åka och köpa bil så får du köra. Annars blir det ingen bil idag.". Jag tänker på vårat nyår tillsammans. Hur vi festade hela natten och hur jag av någon anledning hamnade i en kanindräkt. Jag tänker på alla gånger du har kört mig och hämtat mig; på alla gånger du har agerat kärleksråd och klappat mig på axeln; jag tänker på allting som vi har gjort tillsammans.
Jag tänker på dig och jag ber för dig. Och vad du än gör, ge inte upp. Det är för många som behöver dig. ❤



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229