Livet är så skört

Jag vet att jag är väldigt frånvarande men det har varit mycket den senaste tiden med ännu ett cancerbesked, en bilolycka som resulterade i koma och en plötslig bortgång som verkligen skakade om alla runt omkring.

Och mitt i allt det här så står jag inför någonting som skrämmer mig in på djupet. Någonting som jag inte har gjort sedan mannen i mitt liv plötsligt lämnade mig, och vår familj, för nio år sedan. Det väcker minnen och det river sår.

Och än en gång så blir jag påmind om hur skört livet faktiskt är. Och hur viktigt det är att älska sig själv och andra.

Och igår så var det 26 år sedan min pappa lämnade mig. Vad tiden går fort. Det är konstigt hur man kan sakna en person som man aldrig riktigt hann lära känna. Känner alltid att en del av mig saknas. Mannen som skulle finnas där för mig, slåss för mig, vägleda mig och älska mig. Mannen som skulle föra mig till altaret och mannen som skulle se mina barn växa upp. En del av min historia, en del av den jag är, saknas mig.

Jag är snart tillbaka på banan igen, men först ska jag rida ut det här. Jag hoppas att ni förstår.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer