Loneliness is my least favorite thing about life. The thing that I'm most worried about is just bein




Gick och la mig efter en mysig kväll på Josephine och hennes mans balkong i tron av att lördagen skulle bli en riktigt rolig dag. Hade sett fram emot den hela veckan. Här är jag nu, allt annat än road.

Jag kan inte minnas sist någon av mina vänner hörde av sig och frågade om jag ville göra någonting (och det inkluderar även mina parhästar). Det är ALLTID jag som hör av mig. Och det känns så jävla ledsamt. Det gör mig på riktigt ledsen. Det är inte det att jag inte har vänner, men det är aldrig någon av mina vänner som hör av sig till mig, inte ens för att fråga om jag mår bra. Ibland undrar jag ens om dom vill umgås med mig egentligen eftersom dom aldrig hör av sig, men när jag hör av mig så vill dom gärna umgås. Oftast så brukar jag försöka att trycka undan dessa tankar, men ibland så går det bara inte. Ibland så får det mig att känna mig så jävla efterhängsen. Och jag kan liksom inte sluta undra varför dom aldrig hör av sig till mig? Men som sagt, hör jag av mig, då vill dom ses.

Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget, men just nu känner jag mig bara så jävla ledsen. Blir väl jag, en löprunda och TV4 Fakta idag då.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer