Men alla människor har ju sina utmaningar i livet, det kanske alltid kommer att vara min?


Så jag bestämde mig för att stanna i Manila. Hyrde en lägenhet istället. Med den här poolen på 53:e(!) våningen.

Checkade in på mitt hostel igår, letade rätt på en lägenhet och sedan begav jag mig ut i natten med Joy. Vi dinerade och sedan satt vi front row i en bar och tittade på alla prostituerade hela kvällen. Det var precis vad jag behövde.


Utsikten från min balkong, inte fy skam, får dock inte använda poolen då den tillhör det andra tornet


Vaknade betydligt gladare och lättare idag. Gick och köpte en kaffe på Bo's Coffee och blickade ut över Manila. Kände ett inre lugn över att ha bokat en lägenhet via Air BnB. Och vilken lägenhet! Första gången som jag använder Air BnB, varför har jag inte gjort det innan? FAN-TASTISKT. Har ni inte testat? Billigare än hotellrum (beroende på var man åker) men bättre. Här kan ni registrera er kostnadsfritt och få rabatt på er första bokning.

Så idag har jag packat upp allting (så härligt att få hänga saker i garderoben - jag ser äntligen vad som finns i min väska!), legat vid poolen och solat samt begett mig för att handla mat för jag kan laga egen mat. Hurra!



Så förutom en pool på 53.e våningen så finns det ett takdeck på 54:e våningen som har 360 graders vy. Den vyn skämtar man inte bort. På våning 52 så har vi gymmet. Med löpbandet vänt mot utsikten. Där ska jag springa intervaller imorgon för glatta livet. Har också en egen telefon på rummet så att jag kan beställa hämtmat, ringa efter nytt dricksvatten eller beställa upphämtning av tvätt. Bara en sån sak?



Här hittar ni mig i nio dagar fram över innan jag beger mig mot USA. Känner ju helt klart att livet kunde vara värre.



Och på tal om ensamheten, läste det här hos Isabella, och det träffar så precis rakt i hjärtat.
"En känsla jag alltid kommer att få kämpa med är känslan av ensamhet. Jag har lärt mig att acceptera att det är något som jag ständigt måste tampas med. Som följer mig som en skugga. Det sitter så djupt rotat i mig. Det är inte alltid så att jag lidit av det egentligen, ibland har det varit en styrka – Att kunna gasa på i mitt jobb oavsett var jag är i världen. Men ibland när vardagens tempo sjunker kan det bli tungt och mörkt.

[…] Jag vet att min uppväxt har gjort mig stark, att ständigt varit bedömd sedan tonåren har gjort mig hårdhudad och insett hur lite andras åsikter rör mig. […] Men visst finns det en ensamhet som grund som jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt. Men alla människor har ju sina utmaningar i livet, det kanske alltid kommer att vara min? Jag vet att mina vänner alltid blir bekymrade när jag skriver om detta och känner sig otillräckliga, det handlar inte om det. Jag har verkligen hittat fina vänner som är som min familj. Jag tror bara att det är en känsla som jag alltid kommer att ha inombords, oavsett andras närvaro. […] Min utmaning kommer att vara att släppa in människor längs vägen och våga tro på att dom stannar även när jag är låg. Den har jag svårt att ta till mig. Men jag försöker.

Under tiden får jag leva med skuggan.

Men det är okej."

För det är precis så det är; ensamheten är en demon som jag har kämpat med länge. Och det är svårt. Och det är stundom väldigt mörkt, men jag tror att det är viktigt att man vågar prata om det. Vi alla är olika. Och jag vet att jag målar in mig själv i ett hörn av mörker och ensamhet när jag avslutar relationer efter att personer som jag värdesätter högt säger att dom inte har tid att höra av sig. För mig blir mörkret så mycket tyngre av sådana relationer och om jag ska kunna se ljuset i mörkret så behöver jag släppa taget.

Fick frågan efter mina Instagram stories om ensamheten om jag känner mig ensam här borta och det gör jag inte men jag känner mig ensam hemma utan att vara hemma. Det låter kanske märkligt men jag vet att när jag väl kommer hem igen så kommer mörkret finnas där, om ännu tyngre, eftersom vi då är så nära men ändå så långt bort ifrån varandra. Här borta vet jag att vi är långt borta från varandra; vi kan inte ta en fika, äta tacos eller se en film. Men relationer är svåra. Och jag tycker att det blir svårare ju äldre jag blir. Kanske blir jag mer medveten? För jag har alltid känt mig som en udda fågel. Jag har aldrig riktigt känt mig behövd eller fullkomligt älskad. Jag ser personer skriva det i meddelanden men jag känner inte känslan. Som om att orden är tomma. Jag ser inte kärleken som jag själv känner inombords. Och där kliver ensamheten in. Och känslan av att vara annorlunda. Att jag på något sätt är oförstående för någonting som är självklart för andra. Att jag är annorlunda i mitt känsloregister. Och det ��r en tung känsla att bära.



Okej, nu sidospårade jag här, men jag är så lycklig över mitt nya crib, och idag känns livet lite lättare.



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar