När det inte riktigt går som planerat

Igår så låg jag på stranden till dess att jag skulle till min magnetröntgen. Var ju rädd för röntgen. Var rädd för att åka in i ett litet rör och ligga där, men mest var jag rädd för att bli kissnödig. Det stod att jag inte skulle dricka innan för att det kunde ta upp till 90(!) minuter. Väl där så fick jag sätta mig i en stol och sen stoppa in benet i ett litet rör, och sen på med hörlurar och efter 25 minuter var det klart. Då kan man ju tänka att slutet gott, allting gott, men när det gäller sjukvården och mig så slutar det aldrig bra. Aldrig.

Akutläkaren gav mig en lapp och sa att jag skulle ge den till röntgen och så skulle dom boka en tid till ortopeden. Då säger ortopedflickan att det gör dom minsann inte. Nehe, okej. Så då får jag boka själv, okej, men hur lång tid tar röntgensvaren då? Minst två veckor. Vad sa du?! TVÅ VECKOR?! JAG HAR INTE TID MED DET HÄR! Så då sa röntgenflickan att hon skulle försöka skynda på röntgen, 7-10 dagar men hon kunde så klart inte garantera det.
Går då ner till receptionen för att kolla om det finns en tid till ortopeden i mitt namn (tänker att det kan ju vara en miss i kommunikationen) och så klart inte och telefontiden var så klart över, men receptionisten viskade lite diskret att jag kunde smita in på ortopeden. Sagt och gjort, och fick träffa vad som kan vara den trevligaste undersköterskan som jag har träffat inom vården (han har gipsat min fot en gång också) som verkligen tog sig tid att hjälpa mig trots att jag inte hade tid. Här säger han dock att röntgen tar TRE VECKOR. Okej, men vad i helvete?! Han försöker dock lösa problemet, förklarar att det röntgenflickan sa (7-10 dagar) antagligen inte kommer att hända och att han inte vill ge mig en tid och så är röntgen inte klar. Så mycket förstår jag också. Så han ger mig en tid tillräckligt långt fram för att röntgen bör ha kommit, men inte om tre veckor, och säger att dom ringer och ändrar tiden om plåtarna inte har kommit. Alltså, du är en ängel som försöker lösa det här och jag är så himla tacksam, men Södertälje sjukhus, vi är definitivt inte vänner och jag har inga positiva upplevelser alls (förutom från den här undersköterskan). JAG ORKAR INTE DET HÄR. Så nu ska jag till min läkare på vårdcentralen (som hellre hade skickat mig till Sabbatsberg, men eftersom akutläkaren redan hade skickat remiss och jag redan hade hunnit få en tid så sa han att vi lika gärna kunde vänta på den, men inte utan att sucka högt och påpeka att Södertälje sjukhus är långsamma) för att se vad vi gör nu, och hur vi gör. Just nu så känns det som om att jag har sålt smör och tappat pengarna i alla fall.

Nåväl, efter regn så kommer solsken sägs det väl? Och hoppet är det sista som lämnar kroppen? Och det kunde ju faktiskt ha varit värre?



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar

Kommentarer