När insikten sköljer över en














Har haft så mycket ångest den här helgen (och lika mycket har jag gråtit). Det var länge sedan som ångesten var så här påtaglig och stark. Det har varit en stressig vecka med mycket känslor och tankar så antar att det är det som har utlöst ångesten. Bär också på en inre stress som får mitt minne att svika och det är så himla obehagligt. Som igår, ställde väskan på passagerarsätet i bilen och efter två minuter så fick jag en känsla av att jag hade tappat bort väskan innan jag såg den i ögovrån. Måste hela tiden dubbelkolla och trippenkolla mina fickor så att mobil, plånbok och nycklar ligger där för att jag hela tiden glömmer att jag faktiskt har lagt dom där.

En del av stressen och ångesten kommer nog också från att vara hemma från Barcelona. Åkte dit själv och njöt av livet. Och precis som alltid när jag reser bort så inser jag hur lite jag vill bo i Svergie. Stressen byggs också på utav att jag snart är 30 år(!), singel och barnlös. Tiden rinner ur mina händer och allt jag gör är att stå och trampa vatten dag ut och dag in.

Men så hände något igår, mitt i all denna ångest. Började prata med Sandra (tänk att vi har känt varandra sen tonåren - vilken resa vi båda har gjort!). Det finns ingen som är så klok, motiverande och inspirerande som Sandra. Hon gräver alltid på djupet av känslor. Ställer alltid dom rätta frågorna. Och igår var ingen skillnad. Vi gick igenom varför jag bor kvar i Sverige. Så vi pratade om det. Och sen så frågade honom "Finns det någonting du kan göra för att känna en säkerhet om du skulle vilja komma hem?". Jag har alltid velat behålla lägenheten här, utan att hyra ut den, för att alltid ha någonting att komma hem till. Om pengarna skulle ta slut, eller om någonting oväntat skulle hända, så har jag ingen att vända mig till för ekonomisk hjälp. Dom flesta har en familj att förlita sig på och kunna komma tillbaka till. Jag har inte det. Och det har alltid skrämt mig. Men så duschade jag på saken och kom fram till en lösning. Direkt efter så ringde jag Alexander för att prata om det hela (han har sagt att vi borde skriva ett kontrakt att jag måste lämna Sverige när jag fyller 30 år för att jag alltid har sagt att jag inte vill bo här). Han tyckte att det var den första vettiga planen som jag har haft. Sen ringde jag det mest skrämmande samtalet någonsin - att berätta för mormor. Och när jag berättade om min plan så tyckte hon att det var en bra plan, och att hon var stolt över mig att jag inte gör det på impuls den här gången. Det var som ett berg lättade från min axlar.

Så nu mina vänner, nu börjar planeringen för nästa kapitel i mitt liv. Jag har gett mig 10 månader att planera, fundera och spara, men om 10 månader så är det dags att förändra någonting som jag så länge har velat förändra. Det är läskigt och det är många beslut som ska fattas, men det är äntligen dags att göra någonting som jag har velat göra i halva mitt liv. Så jag tänker att jag kanske ska börja uppdatera här igen, men allting kring vad jag tänker och hur planeringen går.

Och ett tips till er, behöver ni en coach att coacha er genom livet så tveka inte att kontakta Sandra. Du hittar henne på Inre Hälsa, här (klick!).



For my English readers, use the translation function in the menu on the left side

Gillar